"I am based on a true story"

Wague that up for me, thx.

2009-06-08T18:23:00.005+04:00

Är det någon som läser fortfarande? Det var länge sedan jag skrev...

Jag har kommit in på Sundbybergs Folkhögskola Film och Dramaturgi. Det betyder att min dröm att bli kultförklarad zombiefilmregissör har fått konturer. jag har införskaffat The Living Dead novellsamlingen och försöker klura ut ett bra upplägg för ett kortfilmsmanus. Med odöda.

Men först ska jag klara mej igenom ett par veckor speldesign. Kursen började igår och de verkar tokkul.

De senaste veckorna har jag varit väldigt ledig. Så ledig att jag har börjat youtuba saker jag blir arg över i flera timmar tills jag är så förbannad att jag har huvudvärk. Sen går jag ut och springer för att bli av med den extra energi som ilska ger. Att bli riktigt jävla arg kan vara så uppfriskande. Som när man inser att Sverige har fler nazister än feminister.

Så jag tittar på Californication för att få tröst hos den alkoholbaserade författaren som är värre än jag någonsin kan bli. Tyvärr är han också mer kreativ än vad jag är. På ett briljant sätt. Ett sätt som omtumlande och chockar, precis som Spider Jerusalem. Jag älskar honom, på ett hatiskt sätt. Jag vill vara honom men inte leva honom. Fy fan vilket slit.

Den senaste tiden har jag också spenderat avsevärd tid på att fundera över apokalypsen. Zombieapokalypsen. Hur skulle jag göra? Vem skulle klara sej? Vad skulle krävas? Saken är den är att jag tror jag skulle vara bra på det. Men vad har jag för nytta av det nu? Det skulle vara mycket enklare och mycket svårare. Att misslyckas innebär att man förbrukat sin enda chans. Men att lyckas är att hålla sej levande. Jag behöver inte välja utbildning eller jobb eller tänka på tjugo år framöver. Jag behöver överleva. Ibland skulle det vara skönare om världen var mer svart och vit.

och på allvar, jag tror jag skulle klara mej riktig bra.

Ina i din radio!

2009-05-05T19:20:00.004+04:00

Onsdag den 6 Maj kl 13.20 pratar jag i radio om GMO. Missa det för tusan inte! Även några av våra Indienvänner är med.

Programmet heter KLOTET och sänds på Sveriges Radio P1. Gå gärna in på deras hemsida www.sr.se sök på klotet och skriv någonting!

reprisen går torsdag 19.00, om ni skulle missat!

Attack of the 50 foot Woman

2009-04-26T01:04:00.004+04:00

Såhär en och en halv månad efter kan jag faktiskt förklara för er vad som hänt. Nu när varit tillbaka, ätit pankaka och tittat på Plutonen ett tvåsiffrigt antal gånger. Det hela handlar om ett ankare. Tungt som fan. Ovant. Ett sånt som man kan hitta i ZELDA: Phantom Houreglass.
Jag känner hur det ekar när jag går. Förr nuddade jag knappt marken. Men nu jävlar kommer jag klampande som the 50 foot woman; shes mean shes MAD shes got no sense of humor.

För jag landade visst på andra sätt än fysiskt och nu kan jag plötsligt säga att jo jag klarade det och det gick jävligt bra och nu är det hela jävligt bra att vara jag. För man klarar sej så mycket bättre än man tror. Man klarar så mycket mer än man tror.

Och nu när jag tänker tillbaka på det var det helt underbart. Indien såklart. Fast det har ni väl fattat att det här handlar om. Jag kan faktiskt inte komma på rätt formulering för att förmedla känslan av att ha varit borta på det här sättet. Kasta loss från det man trodde var hemma och sen faktisk börja känna sej till rätta på en plats så ofantligt olik den man började från. Allt blir större.

Så absolut, jag har berikats jag har vuxit jag har upplevt jag har erfarigt, men framför allt har jag upptäckt att vattnet inte är så djup som det verkade.

Konspirationen om Maten

2009-03-30T22:12:00.004+04:00

Jag förfryser fingrarna. De slinter stelt över tangentbordet. Fyra koppar kaffe senare och jag har fortfarande inte hittat en lägenhet, och inte gjort det jag kom hit för att göra. Kära kära mamma, jag älskar dej men jag kan inte flytta hem igen. Det finns helt enkelt inte plats och jag har fyllt 22 nu och när kroppen börjat lida av gravitationens lagar finns det ingen återvändo från självständighetens land. Vilket suger men jag måste ha eget. Som inte finns. Ingenstans.

Har äntligen sett Monsantos Värld. Ja just det. Monsanto. Som vi hörde så mycket om i Indien. Och jag sitter med en kall klump i magen för om regeringen inte ens vill släcka ned stadshuset under EarthHour, hur ska man då kunna föra någon ordentlig miljöpolitik? Vad ska hända med klimatet? Om våra makthavare är så pass ointresserade av världen vi lever i att de inte ens kan släcka lyset under en timme. Makthavare är för övrigt ett väldigt obehagligt ord som känns längre och längre bort för varje år som går.

Jag måste erkänna att även om dokumentären känns väldigt x-files (och jag saknade Mulder och Skully intensivt och hoppades att de skulle dyka upp och lösa allt) så är ingenting av det jag såg otroligt. De rapporter vi tog del av i Indien sade samma saker, om inte värre. Forskare i Indien har till och med råkat ut för "olyckor" efter att de upptäckt saker med GM-grödorna som skulle kunna vara negativt för Monsanto om de publicerades. Konspirationen om maten, eller världen, för vad kan vara mer effektivt om du vill ha bekvämt mycket makt över världen om inte att kontrollera vilka som kan äta eller inte? Ett väldigt effektivt och smart sätt att använda sina pengar och världens fattigdom för att skaffa sej övertaget. Om du säljer dina varor billigare och gör det knepigare för andra att odla så att deras matpriser går upp har större delen av befolkningen i Asien eller latin Amerika inte så mycket val annat än att spendera sina pengar på Monsanto som senare, efter att all konkurrens är utslagen, ägna sej åt att höja priser och räkna sedlar.

Så kom igen. Dont dream it, BE IT! Det finns för mycket att göra och för lite tid att göra det på för att sitta och vänta. Hör av er till politiker eller gå med i Greenpeace eller Jordens vänner eller Framtidsjorden. Och nej, att gå med i någon facebook-grupp gills inte!!

Och kom för i helvete ihåg att skriva under mot tvångssterilisering av transsexuella:
http://www.namninsamling.com/site/list.asp?id=3483

Födelsedagen var dock underbar, lördagen var en hit, på söndagen köpte jag en novellsamling om Zombies, fick sedan våfflor hos Nea och spöade bossen i Zelda. Så vad skulle kunna vara dålig, egentligen? Förutom att världen gå under menar jag.

Rymdlemurerna

2009-03-26T18:18:00.004+03:00

Efter en alltför lång tystnad hörs ett välbekant vrål över ytterstockholms öde slättlandskap. Rymdlemurerna får gåshud och hoppar tillbaka in i sina rymdskepp, molnmassan slits sönder, klar himmel och den obönhärligt tomma rymden bortom blottas och själva jorden skälver och skakar på sej som vid ett vulkanutbrott. Jag är hemma igen, chillar tryggt i Bålstads banandjungel medan infödingarna tyst passerar i bakgrunden med icakassar och mössor och tjockjackanovanpåtjocktröjan.

Läget och vad händer? Ja jag var där och jag kom hem igen och jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska förklara det för dej. Jag kan säga dammigt, trångt, varmt, fullt, vackert, gästvänligt, fördomsfullt och massa fler saker. Mest negativa saker. Torts det tycker jag om det. Kanske för att jag faktiskt har ett hem att komma tillbaka till, ingen kommer be mej stannar för alltid.
Och, kära ni, visst fan är det skönt att vara hemma. Jag har saknat er.

Men välkommen till verkligheten. Efter två månader i drömlandet ringer klockan och en stel röst på telefon talar om för oss att vi måste söka för ht09 nu, vi måste snart ha någonstans att bo, vi måste betala hyran och så vidare och etc. Jag räcker upp handen som säger en av tre? Vad händer då? Blir jag diskad som vuxen? För jag kan ju knappast bli hemskickad?

Jag vill in till stan. Min hals gör ont och jag är klar med djuren och naturen här ute. Jag har tröttnat. Jag vill göra något nytt nu någon annan stans. Det är vår och dags för vårstädning. Kanske färga håret rött igen fast I morgon blir jag 22. Gör man sånt då?

Ändå är det vackert här ute. I solnedgången, när rymdlemurerna sjunger sej till sömns.

Som ett slag i ansiktet

2009-03-22T19:54:00.000+03:00

Archaic Torso of Apollo

We cannot know his legendary head
with eyes like ripening fruit. And yet his torso
is still suffused with brilliance from inside,
like a lamp, in which his gaze, now turned to low,

gleams in all its power. Otherwise
the curved breast could not dazzle you so, nor could
a smile run through the placid hips and thighs
to that dark center where procreation flared.

Otherwise this stone would seem defaced
beneath the translucent cascade of the shoulders
and would not glisten like a wild beast’s fur:

would not, from all the borders of itself,
burst like a star: for here there is no place
that does not see you. You must change your life.

av
Rainer Maria Rilke

You have gone a long way, baby

2009-01-10T14:06:00.000+03:00

Det är mindre än två dygn kvar nu. Jag har varit på stan och handlat det sista och ikväll är det hejdåmiddag med familjen. Det är visserligen bara två månader och det är en klart överkommlig tidsperiod, men det är två månader jag ska spendera på en ny plats på ett helt nytt sätt. Jag har försökt förbreda mej på vad som kommer hända, men det är svårt. Jag vet inte om man kan förereda sej för fattigdom och svält. Som sagt åker vi ju inte till TuristIndien, utan till det fattiga Indien.

Jag är ganska nervös, som vanlig när jag ska ut och resa. Inte för mej själv, jag vet att jag kan ta vara på mej, utan för att det inte går att förutspå vad som kommer hända. Vad måste jag vara beredd på? Vad kommer jag möte? hur kommer jag känna inför det och kommer det att förändra hur jag ser på mej själv och andra?

Jag tror att det här kommer att förändra mycket. Eller vara en stort steg på vägen till att bli vem det nu är jag vill vara. Resan är lika mycket en andlig eller inre resa som en fysikt. För hoppningsvis förflyttar jag mej lika långt i mej som påkartan.

Det här blir sista inlägget på ett tag. Inte för att jag skriver så ofta vanligtvis heller.

18 days and counting

2008-12-25T19:35:00.004+03:00

Två dagars ledighet och jag har totalt gått in i min sömniga dimma av verklighetsflyckt. Igår, på själva julafton, spenderade jag flera timmar med att bara lyssna på musik när jag egentligen borde ha gjort mej i ordning och kommit iväg till familjen. Idag har jag tagit en promenad, läst Murakami och längtar något otroligt efter min nintendo ds som jag glömt nos Nea. Jag har återupptäckt Smashing Pumpkins igen och skrivit en del. Allt har varit insvept i en tjock dimma, som om jag befunnit mej under vattenytan och tittat upp på världen utan att kunna röra den.

Det är 18 dagar kvar till Indien. Jag har nog inte fattat att jag ska iväg än. Vi ska i alla fall jobba med Green Peace och några av deras co-gräsrotsorganisationer där. Vi ska snacka med bönder, greeanpeaceare och forskare om GMOgröder.
Resedagboken.se jag heter YoursTruly_ skriv upp er mail så får ni uppdateringar på vad som händer. Jag ska försöka skriva där så mycket jag, kanske här också. Fördelen med resedagboken är ju att man lätt kan ladda upp bilder.

Snart är det nyår. Jag ska försöka börja summera året som gått, väga det som hänt. Saker och ting har förändrats i rask takt, jag känner mej flycktig, kanske för att jag inte har något hem utan bor i en student korriodor eller hos vänner med mina saker i lådor. Det börjar bli tröttsamt.
Samtidigt börjar jag fundera på vad jag vill göra nästa år. Vill jag bo i stockholm? vill jag plugga?
Egentligen vill jag skriva. Men om vad? Man kan ju inte skriva bara för sin egen skull och förvänta sej att andra ska vilja läsa det. Man måste ha någonting att skriva om, något värt att berätta för andra. Jag vet inte om jag har det just nu.
Kanske efter Indien?

Doktor Deo luktar så gott så gott...!

2008-12-01T18:51:00.002+03:00

I kväll kl 00:00 går bussen till Polen. Numera är jag global och åker världen runt på viktiga möten! Jag har kamera, trosor och pass i väskan. Dock ingen isbjörnsdräckt, eller någon clowndräckt eller kostym, som fälbiologerna bad mej packa ned. Jag är ledsen, men jag äger nget av sakerna. Och jag känner inget som gör det heller.
Jag skulle möjligtvis kunna flå Tobias och iklä mej honom, om jag visste vart han höll hus nuförtiden.

När jag kommer tillbaka är det ungefär en månad till Indien. Hoppas det har blivit något mer bestämt om vart vi egentligen ska vara. Jag var och tog mina sista sprutor hos Vaccinationscentarlen idag, kostade mej 700kr, och läkaren (som inte alls påminde om sköterskan i Kenny Starfighter) frågade nyfiken vad det var jag egentligen skulle göra. Självklart hamnade jag en monolog på tio min om varför vi måste klappa klimatet och hur mycket jobb det är. Jag kan inte stoppa mej när jag väl börjat. Det är som ordspya.

Det är bara en veckas resa, men jag tror det kommer bli en lång vecka och jag kommer att sakna flera från här hemma. Skicka mess så att jag vet att Sverige fortfarande finns kvar!

Storm

2008-11-18T12:31:00.003+03:00

Första skrivarmötet för mej var en riktig hit. Fyra begåvade brudar på ett litterärt fik i stan. japp. Deras texter var väldigt olika och på sina sätt alla väldigt bra. Det kommer att bli spännande i fortsättningen och jag tror mötena kommer ge mej mycket. Jag hade skickat in en text om ett par förtrollade gympaskor. Kanske lägger ut den här om ett tag.
Det var spännande att se hur mitt skrivande utvecklats. Förr skrev jag kortare texter som var men känslodrivna än handlingsdrivna. Nu är det tvärtom. jag vill ha en tydlig historia och ett språk som är mer praktiskt än romantiskt och massivt.

BTW. länken till resedagboken funkar, men den måste såklart kopieras först... kan inte klickas på...

Det är storm på Biskop Arnö. Träden böjer sej dubbelt utan för fönstret och världen vandrar slött i grå och vita nyanser. Regndropparna ger ifrån sej märkliga ljud när de slår mot fönsterrutan. Det är mysigt att sitta inne och titta ut, inte att vara ute och titta in.
Senare idag måste jag in mot storstan för att sätta mej på fik och förstå andras åsikter. Det är nog bra för mej att öva på sånt. Men fiket ser jag fram emot. En källarlokal i gamla stan där de serverar ekologisk chai och alla möbler är mjuka och slitna.

Mios text fick oss nog att tänka till. I alla fall jag och hon. Den handlade om gymnasiet. Jag har nog tänkt tillbaka på min skoltid och trott att jag hade en period av känslomässig frånvaro. jag kunde inte gå in med själ och hjärta i skolan. Kanske i plugget, men knappast det sociala.
Tydligen var jag inte ensam. Skolan var som en liten bubbla med vakum inuti, det som var verkligt där var inte verkligt i världen utanför. Därför kunde jag inte koppla. Och många gånger hatade jag det för att det kändes meningslöst. Människorna kändes meningslösa. Och det inte som en förolämpning, de var bara väldigt långt bort.

Arbete pågår

2008-11-12T17:36:00.002+03:00

Indien kommer närmare. Eftersom jag aldrig varit ute och rest så länge förr är jag lite nervös, men bara lite. Skaffat en resedagboken idag som ni gärna får skriva in er mail på så skickas små notiser om vart jag är och vad tusan jag håller på med.

http://www.resdagboken.se/Default.aspx?documentId=3&userId=241669§ion=undefined

Vi fick svar av Vandana Shiva igår. För de oupplysta satar som inte hänger med i ekofeministsvängen kan berätta att Shiva är en feministikon från Indien som arbetar med hållbarframtid och männskliga rättigheter. Hon var med när CocaCola slängdes ut och för nu en pappersbaserat krig mot Monsanto som vill ta patent på basmatiris, vilket är många av böndernas huvudsakliga gräda och mat. Hon är helt enkelt grym. jag hörde henne prata på European Social Forum och blev väldigt imponerad av denna bastanta dam i sina sena femtio.
Anyways. Vi mailade henne och hennes organisation och de svarade att vi är mer än välkommna att besöka och bo på hennes gård, jobba och dokumentera för att ta med hem.
Det skulle vara fantastiskt.

Annars har jag inte mycket mer att berätta just nu. Jag har åkt fast hos för plankning och måste betala 1200 kr, köpt en turistkamera, skrivit lite mer och skickat text till skrivargruppen för första gången. Det blir spännande att ses på söndag.

Nu ska det fanimej bli bättre här

2008-11-04T20:54:00.003+03:00

Nu ska jag tala om för hur det ser ut. Jag klarar inte av att vara vuxen. Jag vet inte hur man gör.

Jag har missat båda senaste skrivarmötena, trots att tiden ändrades för min skull. Jag är försenad med hyran denna månad igen, jag glömde mötet med rektorn, jag har inte gjort antropologuppgiften och dessutom fick jag ett brev från inkasso idag.
Jag suger. jag vill att någon håller mej i handen. jag klarar inte det här.

Och jag ska till polen utan med ett gäng jag aldrig förr träffat. Och jag ska till Indien i två månader och jobba.

Jag har en kalender och fem anteckningsböcker. Ändå går det inte. Och jag tvingas skämmas och be om ursäkt till folk för att jag glömmer dem. Jag har inte hälsat på morfar för att jag hatar sjukhus och inte vet vad jag ska säga, hur längre ska jag stanna?
Och det är egoistiskt och fånigt av mej. det är ju inte jag som fått en stroke.
När jag dricker blir jag för full och gör saker som jag får ångest av efteråt, sen tappar jag bort saker som vantar mössa etc och måste fixa nya.

Men det värsta är nog att jag tycker så förbannat synd om mej, som om det vore någon annans fel.
Det blir väl lättare att tänka så.

jag ska skriva listor och gå upp till frukost. Göra saker direkt och inte skjuta upp. Jag ska inte tänja på gränserna och låtsas som ingenting tills det exploderar. Jag ska inte strunta i folk.
Jag ska bli bättre. jag lovar.

Mansvåp united

2008-10-31T18:21:00.003+03:00

Enda veckan jag är ledig på hela hösten och jag ligger kvadad i sängen med streptokoker. Antibiotikan jag fick av min läkare är så stark att hela min kropp blivit utslagen och jag har genomgående kunnat studera taket ovanför min säng i flera dagars tid.

I och med det har jag haft tid. Mellan sängliggande och total tillfrisknad finns en period som präglas av ofrivillit hängande hemma i lägenheten.
Inte tillräkligt sjuk för att vara medvetslös, inte tillräckligt frisk för att gå ut. Så jag har läst och skrivit och tittat på Xena. Xena finns det inte så mycket att säga om, mer än att hon är världens mesta kvinna. Skrivandet har gått så bra att jag kunnat visa upp det för valda delar av omvärlden och läsandet har varit mycket spännande. För att inte säga givande.
Jag har läst Spelet av Neil Strauss.

Varför det? ja det kan man undra. Nea hittade den i ett hörn i på sitt rum när hon städade och tänkte slänga den, men jag sade att jag kunde ta den. Vi kunde ju alltid bränna den någon senare gång när det inte regnade utomhus.

Strauss skriver lättillgängligt, precis som en journalist ska göra. Språket är korrekt, tråkigt men lätt att leverera med. Jag hade vissa förväntningar när jag började läsa den, om både boken och författaren. Jag hade fel.

Det börjar med ett psykbryt. Redan här har Strauss levererat sitt tungsta budskap. Idolerna, eller gururna, i den värld jag beskriver är psykotiska och känslomässigt missbildade jättebäbisar. Och Strauss själv, med fler, är världens största tönt.
Det verkar fungera som en sekt. Klipp alla dina gamla band, häng bara med oss, gör våra saker. En väldigt manlig gemenskap som i början handlar om att ta kontakt med kvinnor, men i slutet bara behandlar egot och att vara bäst i jämnförelse med andra män. Kvinnorna är sekundära mätstockar.

Jag blir inte arg, mot all förmodan. Förutom ett visst illamående och äckel känner jag bara förståelse. Det är klart de håller på såhär. De fattar ju inte bättre; de är ju män. Boken är inte kvinnorförnedrande, den är mansförnedrande. Män är i Neils värld småsinta, puckade, svaga och ytliga. Och allt de egentligen ville var att få bekräftelse fårn det motsatta könet, vem fan vill inte det?
Inte heller är Neil omedveten om orättvisorna könen emellan. Han bara bryr sej inte om dem. Hans behov av att gå hem hos kvinnor är så starkt att det slutar spela någon roll om han börjar förakta dem på vägen.

Jag har varit en arg feminist hela mitt liv, men jag kan inte ta den här boken personligt. Det verkar skitjobbigt att vara kille. Kvinnor blir i regel förtryckta av män, men killar; de förtrycker sej själva.

Vad som skulle behövas är ett spelet för kvinnor. För det den egentligen handlar om är makt. Outtalad och osynlig makt av att kunna ta det man vill ha och välja själv. Spelarna verkar inte ens reflektera över att tjejerna går med av egen fri vilja, nej de blir vunna, övertalade. Allt är mannens förtjänst. Kvinnor vet inte vad de vill, kvinnor är passiva och omedvetna och kan manipuleras. Offertänkandet. Inbyggt i raggningen finns också att man ska känna att lyckades "få hem henne", att man är lite smartare än de. Sparka på någon annan för att fylla på det lilla självförtroende man har. Som så många män innan dem tar spelarna ut sitt dåliga självförtroende på kvinnorna omkring dem. Speciellt vackra kvinnor som är farliga och har sexuell makt.

Jag blev minst mycket berörd av av spelet. Jag tycker synd om killarna i boken och tycker att de är dumma i huvudet och lättlurande. Egentligen är de bara ett gäng våp. De ger upp hela sina liv för att få lite bekräftelse, verkar sakna allt vad självrespekt eller intigritet heter. Så skönt att jag inte är kille, tänker jag ofta numera. det gjorde jag förr också, men nu lite mer lättad, som om jag just vaknat upp ur en mardröm.

The creature from outer space

2008-10-10T00:07:00.002+04:00

Jag vaknar av att Felicia krockar med dörrposten och svär högt på finska. Det måste innebära att klockan är sju. Hon går alltid upp sju. Då får jag sova en timme till innan min klocka ringer. Två minuter senare ringer mobillarmet. Det känns som en mardröm; hur kunde natten bli så kort? Felicia är ovanligt nog upp sent och på uselt humör. Jag hör henne bråka med tandborste och handdukar i badrummet. Jag har drömt om utomjordingar hela natten. Den obehagliga sorten som dreglar och vill lägga parasiter i din hals. Jag minns att jag vaknade mitt i natten och var övertygad om att de fanns i rummet. Ligg helt still, annars tar de dej, tänkte jag och var stel som en pinne. Felicia grymtade i sömnen och i panik insåg jag att nu skulle de ta henne, släpa henne ut och med sej till sina klibbiga nästen och trycka ned sina äckliga klibbiga barn i hennes hals för att de sedan skulle kunna slita sej ut genom hennes stackars unga bröstkorg. Hon skulle kvävas i sitt eget blod, blind av vild smärta. Hellre hon än mej tänkte jag kallsvettigt innan jag somnade om.

Vädret var visserligen underbart. Klart, blött och friskt. Nea skulle älskat det. Hon skulle skolkat och gått i skogen hela dagen, upp på berget och titta på vattnet nedanför. Men jag satt med en kopp blaskigt kaffe och svarta ringar runt ögonen i mediahuset och lyssnade på ett föredrag om globalisering. Det var riktigt bra. Kaffet var dock äckligt.

Nu har både Film För Förändring åkt iväg till latimanerika för att spela in och Indienpraktikanterna åker i morgon. Det börjar bli tomt här. Vi drar ju som sagt i janurai till mars, kommer nog vara mest i södra delen av indien. jag känner mej inte alls förbered just nu, men det kommer väl.

Nästa vecka ska vi på besök hos olika biståndsorg i Stockholm. Jag ska till Green Peace och prata civil olydnad och till amnesty. Jag ville egentligen besöka Diakonia och läkare utan gränser också, men det verkar inte gå att ordna. Kanske afrika grupperna eller nått.

Senaste veckan har vi hållit på mest med Final Cut och ljud och bild. det har varit grymt kul och vi har klippt ihop en psykadelisk berättelse om de sju dödssynderna. Jag fick vara fåfänga och lättja. Någon som är förvånad?

Nej just det.

För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.

Golden age of pop

2008-10-05T15:32:00.006+04:00

På Biskops arnö (ja just där pluggar jag Nahal!) har löven hunnit bli oranga i den vildvuxna trädgården med den lilla amfiteatern. Alen upp mot 1700tals huset är fylld med doften av blöta löv och regn. Mälaren ligger stålgrå och stilla utanför husen.
Det är så förbannat vackert och lugnt att jag bli knäpp.
Trots att det knappast blev som planerat i helgen har det varit skönt att vara inne i stan igen. Jag och Nea gått och popspanat på stan. Popspan innebär att man letar popare. Jag har envansinnig tonårslängtan och vill bli popare! Annledningen är den här:

The management! John spelade "Kids" för mej och jag blev genast förälskad. Det finns något grym och längtansfullt med deras musik. Något som får färgerna att bli ännu klarare. De spelar på debban slussen rätt snart och det ska bli grymt att se dem.

Efter popspaningen gick vi och impulspiercade mej på två nya ställen i örat och Nea svimmade i studion. När hon legat på en britts ett tag och hämtat sej, vänligt uppassad av den tjocke tatuerade studioägaren på vars tröja det stod "thank god im castrated" blev vi tillsagda att gå och få i oss socker. Vi satte oss på ett fik i närheten och drack dyr oboj.

Senare var vi på middag och jag bad på en nyck värdinnan, Lina, att klippa mej i stil med hennes frisyr. Hon klppte av håret runtvänster öra så nu är jag snaggad på ena sidan. Allt detta tror jag beror på en djupt rotad tonårslängtan. Det var så lätt att vara fel då. Det var fantastiskt.

Den här helgen är också första gången det slår mej hur jobbigt det är att plugga det jag pluggar. När jag inte visste allt det jag vet nu så var det enklare. världen var mindre svår och komplicerad. Det är knappast så att jag ångrara mej, det vore fegt, men det var bara... lättare förr. Det kommer bli tungt i Indien.

Discodans!

2008-09-26T13:36:00.003+04:00

Det har rasat på den senaste tiden, och på något vis har jag lyckats komma ikapp med alla måsten och borden som en 21årings liv påbjuder. Jag har lyckats beställa ett batteri till min mobil så med lite tur går det snart att få tag på mej igen.

I onsdags var det höstfest med discodans (!) här på skolan. Efter middagen bjöds vi ned till gymnastiksalen för att titta på en dansföreställning. Dock var det ingen som från början förberedde oss på att pristagaren av "världens mest självgoda konstnär" skulle vara där och hålla låda så i en timme satt vi förbluffade och lyssnade till hans beröm över sej själv och tittade stundvis på tavlor som såg exakt likadana ut. Efteråt var jag så uppretad att jag var tvungen att bråka lite med honom, vilket var lättare än jag trott eftersom han var totalt främmande för självkritik. Jag påstod att han framställde män och kvinnor på ett idealiserat sätt, till vilket han replikerade att nej, du har fel så är det inte alls. Så bra att han sade det för annars skulle ju jag stackars lilla flicka kunnat gå runt och tycka FEL sak om hans målningar.
Dansen var dock fantastisk. En ung kinesisk tjej som efter en fyraårig utbildning åkte världen runt med klassiska kinesiska danser. Hon var precis så blygsam som man förväntade sej och väldigt duktig, till skillnad från konstnären som totalt saknade båda de egenskaperna.

Jag har gått med i en skrivargrupp som träffas varannan söndag och pratar om våra texter, och andras också hoppas jag. det ska bli grymt spännande att se hur det går och om det här får mej att komma igång med mitt skrivande mer. Från början var det tänkt att den här bloggen skulle fylla just den funktionen, men eftersom jag är sämst på att uppdatera går det sådär med den saken.

Är det bara jag eller finns det andra som under mörka nätter vi öppna landskap är livrädd för att det ska komma en t-rex gående?

hemma hos mej?

2008-09-08T19:35:00.004+04:00

Den senaste tiden har jag bott i min resvärska. Nu när jag kommer "hem" igen till skolan tror jag att jag kan börja känna mer mer lugn. Tyvärr har jag ju missat en vecka på skolan, till förmån för en UGL kurs (utveckling grupp och ledarskap) men det var det värt. Kursen var skitbra och vissa gånger jobbig, på ett bra sätt som man säger.

Just nu har jag ingen energi men blivit ombedd att uppdatera. Vad gör jag med mitt liv? Skulle jag inte rädda världen?

Jo men man får inte ha bråttom. Även om det är i princip allt vi har. Kursen var mer inriktad på männskliga rättigheter än vad jag från början trott. Men det är också ganska mycket vad man själv gör det till. I Indien vill jag nog fokusera på klimat eller miljö. Riseken är dock att jag tills resan deppat ihop och skurit upp handlederna i dushen. Här på ekokursen sysslar vi bara med de internationella lögnerna och dess marksoldater. Jag kommer aldrig mer köpa kläder på intersport, team sportia och dom där. Inte för att jag gör det nu heller.

hepp hepp. Nu ska jag gymma.

the secret island

2008-08-26T19:33:00.002+04:00

samling i den gotiska salen.
Det första jag får veta. Och det kan ju knappast bli bättre? Jo kanske. Eftersom våra studiesalar är i sjuttonhundratalsstil och internnr till min studegrupp är 666.
Eller att allt här ute är fantastiskt vackert. Precis så som jag hade velat ha det, fast bättre. Precis som jag skrev när jag var yngre.

Jag måste erkänna att jag saknar stan lite och nog är tacksam för att jag kan ta mej hem om helgerna. Alla här kan inte det och måste stanna hela hela tiden. Tror jag skulle bli galen och yxmörda någon om jag hade det så.
Jag har redan gjort mej känd som "SF" bland fotostudenterna och när vi gick i de medeltida salarna kikade mina klasskamrater nyfiket på mej och frågade om jag inte borde flytta in.
fast det har jag ju redan gjort.

twisted lovestory

2008-08-15T16:03:00.005+04:00

Hej hej hallå, dagboken. Nu är jag tillbaka.
Efter en tids känslomässig tvekan inför det här med mental internetutvikning har jag givit upp tanken på att någonsin vara viktoriansk. För viss fan kan det vara dekandent ett blogga, och länge leve det moraliska förfallet!!! hurra hurra hurra hurra!

Jag gillar att vika ut mig mentalt över nätet. Kladda ut min personlighet över den virituella världen. Som en Psajt utan bilder så ni kan sitta och fulrunka i era rum åt mitt påhittade liv. Insidan kan väl vara lika vräkig som utsidan, bli lika pervers som en kropp. Se bara på Ebba von Sydow.
För moralen är ju död, precis som gud och punken. Dekadens råder.

Jag är djupt förälskad nu. I hösten. I Visby. Och trots halsonten jag sitter hemma med har jag sällskap av Emilie och Heath. Spöken och vansinniga konstärer.
Jag skickar med en bild för att ni fullt ut ska kunna ta del av min mitt kärleksliv:

Det är vackert. Och vansinnigt, precis som konst ska vara.

Visby var kort men intensivt, som man säger. Framför allt är det en otroligt vacker stad, men också medeltidsveckan var underbar. En vecka helt tillägnad skönhet och rus. jag sov inte mycket, och drog på mej en ordentlig förkylning i och med tältsovandet, och när jag kom hem sov jag i ca 20 timmar.
Jossi bröt sina mönster, Nea räddade en omkullcyklad tant och jag återuppväckte min skräck för havet när jag promenerade ut på en pir mitt i den nattliga halvstormen med Emilies Shalott i lurarna. Vattnet var rasande och blänkande svartblått. Vågornas skumm längre ut mot hosisonten lyste spökvitt genom natten. Det var skrämmande men otroligt vackert.

Så ok, jag är också i djup sorg. Heath är död. Efter en hel dag på wiki hatar jag mej själv för att jag romantiserar någons död. Men lyssna här:
Inför sin roll som Jokern låste Ledger in sej på ett hotellrum i en månad för att leva sej in i rollen och föra dagbok ver Jokerns känslor och tankar. Detta resulterade i ännu svårare insomnia än förr och blev tillsist hans död. Så hans spelade rollen med livet som insatts, och visst blev det fantastiskt. Skrämmande vackert och befriande. Allt för konsten.

Shameless

2008-03-01T22:47:00.002+03:00

Och här sitter jag hemma efter en ohård dag på jobbet och dricker öl i min ensamhet. Jag borde göra något åt mitt aldrig sinande föråd av mörkt gott öl. Kanske skaffa ett liv och sluta hänga på köttmarknaden.

Igår på KGB tittade jag på den snygga tjejen bakom baren, och på bilden på den nakna bruden upphängd mittemot, låt blicken glida tillbaka till blondinen med spritflaskorna och insåg mycket snart att det måste vara hennes CV som hänger där till allmän beskådan. Jag har inga problem med att byta om i omklädningsrum, eller visa mej i bikini på stranden. Men skulle någon häfta upp en nakenposering med Ina Bäckström på sfbokhandeln i gamla stan skulle jag göra en inverterad jackson och sen lämna landet. Men alla har vi nått som vi går i gång på. Min thing är inte att veta att alla fulla gäster på mitt skabbhak till arbetsplats stirrar sej blinda och sen försöker klä av mej med blicken för att se om bilden är fotoshopat.

jag har drabbats av saknad. Jag saknar till och med det jag lovade mej att aldrig sakna. med min klass dvs. Alba kom förbi jobbet och det var så fint att se henne igen. Och vår lilla Robin har börjat blogga har jag upptäckt.
Jag saknar inte bara att varje dag få kunna dra iväg till en plats där det fanns folk i min egen ålder, utan också att varje dag kunna bli konfronterad med människor jag aldrig annars skulle umgås med. På ett jobb är det annorlunda.

Jag och Helena gick på bokrean. Allt jag hittade var ett par skor som senare skulle ge mej rejäla skavsår. Anyways. Du är så klok och fin Helena! Vi gick runt på NK och jag kände mej som en inkräktare. Den dyraste pryl jag någonsin köpt är min ps2 eller psp, minns inte, och de hamnar väl i samma prisklass som ett nattlinne på detta playground för kapitalismens köpberoende yngel.
Jag får väldigt dåligt samvete de gånger jag köper mycket saker samma dag. Jag tycker verkligen inte om att handla. Och jag börjar bli riktigt klimatfacistisk.

Its Britney bitch. Im miss oh my god that Britney is shameless.
jag funderar på att bli ett fan.

Sista raderna vill jag tillägna mannen i mitt liv. Mannen som aldrig kommer kunna bära mej nedför kyrktrappan (om inget radikalt händer) som jag kommer vara tvungen att försvara om det bli fight, som hatar min musik men låter mej spela den på högsta volym utan att klaga, som aldrig har pengar och som jag bjuder på middag, som fnittrar värre än en hel skolklass tolvåriga flickor.
Du ger vacker en helt ny mening. jag fattar plötsligt, alla dikter romaner filmer. Det handlar om det här. Om dej.

Handikapp

2008-02-19T13:56:00.002+03:00

Bara en liten bit kvar och jag börjar bli sjukligt trött på Murakamis beskrivningar av pulserande jumskbiffar som står upp ur backen som olivträd. Han har stenhårt peniskomplex. Kanske är han väldigt dåligt utrustad. Men tydligen tycker han att det är jätteviktigt att beskriva hur män mår när de är sexuellt upphetsade på ett jävligt passivt sätt. Jag skulle inte vilja påstå att han har en modern syn på sex, men inte motsattsen heller.

Jag har hört av mej till en gammal vän. En vän som betytt otroligt mycket för mej. Vi har inte hörts på hur länge som helst och sist vi sågs var det märkligt mellan oss. Men jag skulle bara vilja veta hur hon har det och vad hon gör. Hon är väldigt bra och fin på många sätt. Jag undrar vad det var som hände...

Känslomässigt handikappade jättebäbisar. Det är så vi ser på er, allihop. Tillåt mig mina överdrifter. Men vart blev det så fel att "man i allmänhet" anser att människor som har lätt att visa känslomässig närhet anses vara barnsliga. Varför är det vuxna idealet kyligt distant och svåråtkommligt? Linda angstar över att folk i hennes åldre inte längre vill lära känna varandra på riktigt. I nästsenaste bang skriver de om "jämnställd men död" hur vi kompromissar sönder varandra för att leva livet så prakiskt liv som möjligt. Fel brister och små personliga skavanker tillåts inte längre. Allt ska vara uppdukat och strycket som ett middagsbord hos överklassen. Och lika kyligt och intetsägande.
jag trodde aldrig jag skulle säga det här men herre gud väldkommen till sex and the city och the deal breakers. På singelsajter får man fylla i ett antal olika formulär, bland annat om hurvida man tycker om att sova med fönstret öppet eller inte. Man kanske inte är kär men man slipper vakna och frysa mitt i natten när man hittat denna "matchade" partner.

Jag är en känslomässigt handikappad över tjugostrecketperson. Med på tok för mycket tankar och livsplaner som går för långsamt och för mycket fritid. Mina tankar äter upp min verklighet som små maskar i en ruttnande kompost. Det går för långsamt! OCh jag vet inte vem jag vill vara. Det händre för mycket och för lite på en gång.
ta mej i kragen ta mej i kragen ta mej i kragen ta mej i kragen tjohoo!

Men snart är det vår....

Kafka på Stranden

2008-02-17T15:59:00.002+03:00

Tjohoo! Uppdatering!

Sjuk i en vecka snart. i morgon bär det av till jobbet igen. Jag börjar vänja mig vid hemmavidheten/jag börjar klättra på väggarna om vartannat. Jag har spelat många timmar psp och snart läst ut Kafka på stranden.

Tove har lovat att det snart blir fest här igen, måste ju fråga om kombos tillstånd. Kanske fira att det inte längre är mörkt vid tre? Eller att jag är glad igen. Mitt humör har varit lika mörkt och slaskigt som vintern ända sedan i julas.

Men nu är jag glad igen. Vi går mot ljusare tider så att säga. Och stackars Nahal kolla min blogg varje dag fär att kolla om jag har uppdaterat. jag ska bättra mej jag lovar!!

Jga har börjat plugga deltid på universitetet, filmmusik och operakunskap. Det verkar bli askul. Opera är bara roliga kunskaper och filmmusik skulle jag nog också ha användning av om jag vill jobba med film nån gång, har ju gått i de tankarna.

Kafka på Strandne är en märklig bok. Den började på ett ställe men bara efter en tredjedel är man på en helt annan plats, bildligt talat dådå. I början störde jag mej på språket. Det är lite högtravande. Men man vänjer sej och nu tycker jag dte är riktigt charmigt. Murakami är väldigt påläst och ibland uppfattar man honom som en showoff, han har med väldigt mycket information. Fast å andra sidan är det mesta ren allmänbildning, men ingen gillar nån som skryter. Hans svaga punkt är kvinnor och kvinnlig sexualitet. Han beskriver alla kvinnor som vackra, utan att behöva anstänga sej liksom. Snacka om dubbelbestraffning. Alla kvinnor ska vara vackra men det är dåligt att anstänga sej för mycket. öh. Man måste liksom ha det naturligt. Murakami verkar ha lätt att beskriva manlig sexualitet och intimitet, men med kvinnor kan han sträcka sej till att de gillar att ha sex. Vilket visserligen är en bra bit längre än de flesta manliga författarna. Han dömmer ingen för att gilla sex och dte är väl kanske det viktigaste. Och varje gång man tror att han ska gå över gränsen till mansgriseri eller pretto vänder han och bevisar motsattsen.

det känns vekrligen skönt att vara friskare igen. Det är så mycket jag vill ta tag i.

Paycheck

2007-12-16T15:49:00.000+03:00

Im the King of the world!

För jag kan göra allt allt allt, och jag klarar och jag vill vill vill så mycket mer än att nå bara atmosfären! Jag ska upp ut i den kalla rena vackra, blanda mej med tjärnstoftet och elden och kylan.

Jag känner som om huden knottras av förvätan. Något händer, en bit över gräsen till det ovanliga. Något som vågat. Ett kort kliv över kanten och sedan, faller handlöst. Det är som att leeeva att skrika första sommardagen, vakna upp och se snöflingor utanför fönsterrutan en julafton och rimfrosten som bildat vackra blommor över glaset är kall, på riktigt. Att springa fortare än man trodde man kunde.
Och jag får kanter. Mina färger blir starkare när de slits mot andras. Varje andetag räknas, varje ord hörs tydligt som i tusen ekon. Det finns så mycket att tänka och känna när linjerna blivit skarpa utan att skära.

Jag vill ha mer. Detso mer jag får desto hungrigare blir jag. Hårdare jagar man, längre ut vågar man. Tills man når ned till havsdjupen och ut i rymden.

Rymden såklart. Det är ju jag. Hallå. Såhär lycklig blir man av att överträffa sej själv, sina egna rädslor och förväntningar.
Jag borde ha något att säga om själva provet. Men det har jag inte. Jag kom dit, såg jävligt snygg ut, anmälde mej, väntade, väntade lite till, gick in till juryn och gick snart ut igen.
Tio minuter mot alla de timar jag övat den senaste månaden. Allt jag missat, alla penar jag inte har för jag inte jobbat. Men fan, det var värt det!

Tilt

2007-12-15T19:41:00.000+03:00

Jag trodde jag tappat bort mitt electronkort.
Så jag ringde och spärrade det, as you do.

Nu hittade jag det i tröjfickan, av alla jävla ställen.

"try try try"

2007-12-15T19:14:00.000+03:00

Mycket ska man genomleva innan man får dö.

Nu är det kvällen innan, igen. Nu är det påriktigt igen, dags igen. Alla bubblar upp, känslorna sätter sej i halsen. Rädsla, illamående, nyfikenhet, vilja att få det gjort, och också hopp.
Som jag säger som Nina i "måsen" : Inte glansen, inte det jag en gång drömmde om; utan förmågan att uthärda. Man måste bita ihop och försöka hålla nerverna stilla. Tills det är över.

Man om man inte tar steget kommer ingenting hända. Och ingen kan gå åt en. Det man vill få gjort måste man göra själv. Först var jag bara livrädd för att misslyckas. Sedan kom känslan av att stå still, och den var långt mycket mer skrämmande. Om inte nu, när? I morgon? I morgon kanske aldrig kommer.

Och det som inte dödar en gör en starkare. På många sätt.

En av Teaterns viktiga roller är att ta i det som ingen annan vill röra vid. Alla förluster, alla misslyckade männsikor, alla de där som ingen vill vara. De som inte får plats på samhällets polerade ytskickt, som inte kan expoldera över stadstaken som ett regn av guldskimmrande stjärnstoftsfyrverkerier en glammig fredagkväll.
Och skådespelarens uppgift är att avbilda dessa förträngda människor; trovärdiga, smärtsamma, och med kärlek och vördnad.

Det som är verkligt och inte flyr till skimmrande idyller.

I hate it here.

2007-12-13T16:43:00.000+03:00

Jag hatar när världen känns såhär. Ett stort rum men massor av öppningar. Alla dörrar ser tunga och svåra ut men man vet att de är öppna, allihop. Det är bara att sträck ut handen.

Jag lade undan allt för att göra scenskoleprovet. Jobbade inte, träffade knappt vänner. Repade varje dag, ensam eller med hjälp. Under en månads tid tänkte jag på mej själv som helt andra personer (ja, personer, som i plural). Nu har jag framför mej en månad utan pengar.
Och ni inser självklart vad som hände sedan. Jag blev sjuk, antagligen av stress. Läkaren sa att hon inte hade en aning, men jag fick lite antibiotika i fall att, liksom. Samma dag som jag skulle iväg till skanstull vaknade jag med utslag över hela kroppen och så ont i halsen att jag knappt kunde andas.

Jag ville göra något jag var bra på. Jag visste att jag var bra på att skådespela, jag visste bara inte om jag älskade det nog mycket. Vet jag nu? Nu när jag har övat utan att få en final. Så jävla orättvist.
Jag vet inte alls. Faktiskt. Det ligger något sjukligt över teatern och över den passion den framkallar hos många. Det krävs att man är en viss sorts människa för att orka med.
Jag har levt i en värld där teater är något lika vardagligt som att andas. Med tiden har jag börjat förstå att riktigt så är det inte för alla. För mej har det alltid varit självklart. Men när mamma leende förklarade att jag är den första i min familj som någonsin hat ett "normalt" långre än ett par månader började det blir klart att jag antagligen hade en helt annan bild av vardagsliv än många andra. Teatern har varit en värld av människro som älskar det de gör, brinner för det så starkt att de ofta brinner upp- och ändå, i slutändan, verklar tycka att det var värt det.
Men det jag kände när jag på morgonen hasade mej ur sängen för att sjuk och jävlig ändå gå iväg var det här: jag är måsen. Och sen panikringde jag mamma.

Teatern är febrig. Sjuk av alla skadade egon och sköra självbilder som bara raseras mer och mer efter varje dålig recension och uteblivet genomslag. Visst måste man leva sitt liv passionerat och fullt ut. Men på teatern levs det med passion, blod och tårar. Om jag blev sjuk av stressen inför ett prov, hur skulle jag må inför en premiär? Jag vet inte om jag klarar av ett sådant kaos., för kaos är vad det är, inte bara på utsidan, utan också på insidan. Ett slitsamt, kreativt tumult av upprivna känslor, fördiga för användning vid nästa uppträdande. För att få skuggorna som är publiken att tro dej, för att övertyga dem om att du är någon annan.

Hur som helst spelar det ingen roll. Det blir inget prov nu. Tiden får utvisa hurvda det blir det någon annan gång eller inte.

(NINA!!! Jag behöber hjälp att köpa ny dator!!! NU!)

Ärligt talat

2007-11-25T15:59:00.000+03:00

"Det här med opera; det är svårt det."
Min oerhört ödmjuke farfar.

Och det här med skådespel. Det är svårt det. Det jobbigaste är inte publiken, eller replikerna eller nervositeten. Det jobbigaste är ärligheten. På scen är man naken och hela salongen ens dommare. Inte bara spelet eller utseendet och så vidare. Utan också vem man är. Din personlighet är som ett öppet sår och det finns inga sätt att skydda sej. För att vara en bra skådis kan man inte skydda delar. Skådespeleri ska dokumentera människan, alla människans sidor, den bästa och de sämsta, de vackraste och de fulaste. Att vara ful på scenen innebär att man måste ta det fårn sig själv, arbeta upp känslor så starka och äkta att de kan fylla den roll man spelar.

På så vis är också skådespel något dekadent. På det sätt man över ut känslor från en själv över andra som bara sitter och tar in. Ett känslomässigt horeri från båda hållen. Underbart och plågsamt. Men på riktigt. verkligen verkligen levande. Hur många kan ärligt säga att de levt, varit och känt precis så mycket de är kapabla till? Inte krympt sig utan öppet och ärligt varit sig själva, om något lite för mycket.

Flytande

2007-11-25T15:09:00.000+03:00

jag skriver dagbok. ja, det är girly. Jag är ganska girly, trots allt. Mer än jag tror. jag är överhuvudtaget mer än jag tror.
Det var det jag upptäckte när jag läste igenom mina gamla dagböcker. Allt jag glömt om mej. Jag var hemma hos Helena och vi satt och pratade och såg på film, och hon berättade saker, och plötsligt insåg jag att jag visste precis hur hon kände sej. jag hade också varit där. Trots att jag låtsas som ingenting. Trots att jag förträngt eller glömt för att dte inte passar in med min självbild.
Livet blir aldrig statiskt. Du kan bli statisk, men då kommer livet glida ifårn dej. Allting flyter och förändas konstant.

Awful

2007-11-23T23:29:00.000+03:00

Swing low, sweet cherry
Make it awful
It's your life, it's your party
It's so awful
Let's start a fire! Let's start a riot!
Yeah, it's awful
It was punk
Yeah, it was perfect
Now it's awful

They know how to break all the girls like you
And they rob the souls of the girls like you
And they break the hearts of the girls

Swing low, cherry, cherry
Yeah, it's awful
He's drunk, he tastes like candy
He's so beautiful
He's so deep like dirty water
God, he's awful
You're lost, oh, where's your daddy?
It's so awful
And they royalty rate all the girls like you
And they sell it out to the girls like you
To incorporate little girls
Hey, run away with the light
Run away, it's divine
Let's run away, yeah, tonight
And we'll steal the light of the world
Swing low, sweet cherry
Yeah, it's awful
You're ripe for the picking
It's so awful
You've got your youth
Don't waste your money
Yeah, it's awful
I was punk!
Now I'm just stupid!
I'm so awful
Oh, just shut up you're only sixteen
Oh, just shut up you're only sixteen
If the world is so wrong
Yeah, you can break them all with one song
If the world is so wrong
Yeah, you can take it all with one song
Swing low, sweet cherry
Make it awful
They bought it all, just build a new one
Make it beautiful
Yeah

Vill inte kan inte!

2007-11-23T22:35:00.000+03:00

jag hade helt glömt varför jag tycker så mycket om den låten. PST:Q.
Men den betyder väldigt mycket. För jag vill inte kan inte. Men jag hade glömt varför. Vad var det jag verkligen verkligen inte ville?

För jag är fanimej inte nöjd. Det har jag aldrig varit. Eller snäll och sansad. För dte är fantiskt inte heller något ideal.
Tvärtom är jag skitarg. På massor. På människor som vill att jag ska förändras, för deras skull. På dem jag ansträngt mej för, utan att få något tillbaka, på dem som inte kan förändras trots att de gör illa sej själv och andra.
För det finns så mycket muppar. Folk som man avskyr och folk som man älskar. Jag har fastnat så många gånger för folk som inte kan ge mej nått. Och så är jag så jävla kvinligt anpassningsbar.

Och ni som trodde att jag var känslomässigt medveten och vaken. Hälften av tiden fattar jag inte ens att jag lever. Hälften av tiden som kunde blir hela. För jag har försökt bli normal, och då försvinner allt. Då blir allt enklare, och oändligt mycket tommare.

Jag ville inte bli såhär. Så nu slutar jag, genast om inte snarare.

man-sized

2007-11-22T12:58:00.000+03:00

Jag vaknar och hör fågelsång. Är jag död? tänker jag. Men nej, det är bara väckarklockan. Jag lyfter huvudet från den numera rätt tomma sängen och ser en grå himmel utanför fönstret. Vinter igen. Mörkt igen. Jag lutar mej tillbaka och blundar.

Den tionde des är det scenskoleprovet. Under repen har det blivit plågsamt tydligt hur jag ser på mej själv. Vad jag borde göra, borde kunna. Självbilden är dte allra viktigaste, det sa också Tomas i Anafora, världens finaste människa. (jaja näst finaste) och min går inte lltid att kombinera med hur jag beter mej. Jag klara inte allt, jag kan inte allt. Men nuförtiden slipper jag i alla fall känna mej ensam med den insikten. Jag slipper vara stark jämnt. Det är otroligt befriande. Att vara stark jämnt och ständigt äter upp kroppen inifrån, tills det bara är ett tomt skal av "brukar" "borde" och "överleva".

Egypten var hemskt och fantastiskt. Anafora, Där Katja och Biskop Tomas lever, var fantastiskt och fick mej att komma hem med mer energi än när jag åkte. Men Eypten som land mår int så bra. Och människorna verkar ofta arga. Jag skulle nog ocks vara arg om ett gäng lyxtattare kom och tittade på mej i min underskott för att sedan åka hem till sitt i-land.

Och nu är jag hemma igen. Fast väldigt lite är igen. Rätt mycket är nytt.
Det är märkligt hur tydliga alla val blir. Sitt liv formar ingen annan. Och för det mesta är allt som krävs vilja.

To the stars!!!

2007-11-02T23:51:00.000+03:00

Eller nja. Till Egypten i alla fall. I morgon kl ett går flyget. Ja jag flyger. Men jag har ångest över det. Det är skillnaden.
Jag håller på att packar som bäst. Det är skitsvårt att få med sej exakt lagom mycket. Inte massa extra prylar, eftersom man måste gå runt med det, men för lite är inte heller kul.Och vem tusan vet vad jag kommer att behöva i Egypten?

Det är en jävla tur att jag drar nu. Jag börjar bli sådär grått oinspirerad av allt. Då ska man resa bort, annars deppar man/jag ihop och tycke ringet är kul. Då gör man oigenomtänkta saker, som ex beställer skivor för intill tusenlappen.

Men det var ett jävla tjat. Men så uppdaterar jag också. Min stackars gamla soon-to-be-utbytta dator står och surrar och andas löften om att snart packa ihop och fly till de sälla jaktmarkerna. Men ännu håller den. Trogna gamla gråblåfula burk! Jag kanske borde begrava den.

Idag hade jag mitt första rep med regisör. Dana, en vän till mina mamma, kom över till min lägenhet och hjälpte mej börja forma scenerna. jag börjar äntligen fatta att snart kommer jag vara tvungen att stå på scen framför scenskoleintagningsjuryn. Dana är som tur var mycket bra på det han gör och det känns ganska bra. Ångesten kommer nog dock sen.

Var förbi lava idag och blev nostalgisk av alla kids med svart/insert varlfri skrikig hårfärg lugg framför hela ansiktet, spinkiga figurer och väskor som hänger under rumpan. Jag gillade fan att vara tonåring. Jag gillade att kunna vara smart och förvirrad samtidigt. Och jag saknar den där svartvitheten man hade.
Jag blev så känslomässig att jag var tvungen att ringa massa gamla vänner som var med mej på den tidne.

Nu tänkte jag faktisk inte skriva nått vettigare. Hoppas jag kommer hem med några bra bilder. Nu ska jag raka benen. Sånt händer det faktisk att jag gör.

SNIGEL!

Feber

2007-10-22T17:12:00.000+04:00

Å så sjukskrev jag mej. Hepp hepp. Nyttigt men jag hatar det. Jag hatar att ringa och säga att jag kan inte jobba. Trots att jag jobbade hela helgen med typ feber. Nåja.

Jag sov till halv två och nu har jag surfat en stund.
Paniken har dock lagt sej. Efter ett par dagars konstant ångets över klimatet har jag taggat ned och börjat försöka ändra saker istället. Som mina vänners elbolag.

www.02.se
good shit.
På riktigt, så se till att göra något och tyck inte bara massa!

Om lite mer än en vecka åker jag till Egypten och tar en väl behövd paus från stan.

Förändras eller dö

2007-10-17T13:09:00.000+04:00

det är på riktigt nu.

Jag menar det. På riktigt och jävligt obehagligt. 100 år är ingenting, kanppt två generationers död, och ändå är det all tid vi får. För hundra år tar det att tippa över temperaturen så pass att det kraschar.
Om vi fortsätter i den här farten dvs. Fast vem vet, det kanske redan är kört? Även om vi slutar flyga, köpa importerad mat, till och med slutar använda hårspray.

Fn tror att vi kan, men inte kommer. Vi kan förändras, men vi kommer inte göra det. Enligt en bok som heter change or die klara bara en av tio att förändra sina vanor trots att deras liv hänger på det.

Vi måste verkligen förändras, och kan vi inte det, om vi misslyckas med dte här så som vi har misslyckats med jämnställdhet och fred, så är dte kanske good riddance. Då kanske dte inte var värt något i alla fall. Men jag kommer nog inte skaffa barn som dte är nu.

Det suraste kanske är att vi ser apokalypsen närma sej, men vi hinner inte leva tills den är här. Alltså blir det varken eller. hade jag fötts kanske tjugio år senare hade jag hunnit vara med om när regnskogen började brinna och skickade upp så mycket koldioxid i himlen att växthuseffekten blev självgående. Vi är sex grader celsius från det.
Som det är nu hinner jag knappt se Australien försvinna.

På Menyn.

2007-10-06T23:59:00.000+04:00

Jaha.

Jo nu har jag ju inte skrivit något på ett bra tag. Och det är därför att jag inte har någon dator. Men det ger sej. Jag ska försöka börja uppdatera igen (eftersom många frågat ^^) så fort som möjligt.

Annars då?
Jo. Jag har sett Zardoz, världens mest knarkade film för andra gången. Den är genialisk.
Och jag har insett att jag faktisk bara är tjugo år gammal. Vilket var ganska skönt och satte stopp för min åldersnojja. Och tog bort vissa krav. Gött.

Ska resencera Stardust snart. Såg dne i fredags. Och annat.

Film

2007-08-21T00:05:00.000+04:00

Något bra kommer det av att vara sjuk och ha tid. Jag har sett Orlando, baserad på Wolfs bok, och idag Werner Herzogs Nosferatu från 1979 med Klaus Kinski i rollen som greve Dracula.
Till alla er som inte sett dem: SE DEM!

Orlando är bland det vackraste jag sett. Inte bara är den sett -vågar jag säga- visuellt mästerverk, med vackra färger och vinklar, utan Tilda Swinton (häxan i Narnia) som spelar Orlando är otroligt begåvad och vacker vacker vacker. Sättet som filmen pendlar ut och in mellan filmande och publikkontakt är otroligt charmigt och ger en närhet till karaktären. Och det kan ju inte bli dåligt med ett så bra grundmanus.
Dessutom är det en kostymfilm. Jag älskar kostymfilmer!

Trots att jag är en sådan Dracula älskare som jag är hade jag inte ännu sett den här tyska varianten av Vram Stokers Dracula. Ordet Nosferatu vet alla Vampire-nördar vad det innebär, det är inte charmören Dracula v bekantar oss med denna gång. Vilket är mycket skönt, för mej som älskar monster i alla fall. Isabelle Adjani gör en strålande insats som gothvarianten av Lucy, lite handikappat vacker och störd på det där sättet som bara äkta gothvåp kan vara med äran i behåll.
Och Dracula. Min första kärlek. Eller om det var Sephiroth. Eller Private J Vasquase. I vilket fall. Han är hur söt som helst. Och otroligt obehaglig. Inget hollywood-anpassat här! Plocka bort ungarna och gör er reda för monstret Dracula, balanserad på en fin knivsegg mellan total ondska och längtan efter kärlek och sällskap. I en gammal film som kom ut samma år som första Alien-filmen då man helt saknade tillgång till nutidens specialeffekter tas åskådaren med till en plats som är så mycket mörkare och obehagligare än vilken modern vampyrrulle som helst skulle kunna drömma om att framkalla.
Framför allt rör han sej underbart. Klaus Kinski har ett utarbetat omännskligt men ändå sårbart sätt att uttrycka Dracula. Han är fruktansvärd när han genom korridorerna, nästan lysande vit i mörkret, glidflygande närmar sej. Han är också söt på ett mycket morbidt sätt. Som när han flyttar runt sina kistor, liksom ordnar för sej som en person ordnar sin karriär eller sitt hem med omtänksam kärlek blandat med ett praktiskt sätt. Kutryggad, svartklädd och ful nästan skuttar han runt med en svart kista under armen i sökandet efter ett bra hem att boa i.
Jag älskar båda filmerna. På olika sätt. Den ena var konstnärlig och filosofisk. Den andra kan närmast liknas med religion. Om du inte redan är påväg till videoaffären eller sfbokhandeln (där de finns till ett mycket överkommligt pris. Smygreklam.) så ta dej upp ur soffan, nu!

Something beautiful

2007-08-19T01:50:00.000+04:00

Är det inte det som är poängen? Just nu skulle jag helst av allt bli upphämtad av ett förgyllt rymdpiratskepp som tar med mej iväg till andra världar. Efter två veckors förkylning blir det inte bättre.
Halsen gör fortfarande ont och jag orkar inget annat än att jobba, vilket är vad jag gör mellan varven att jag är hemmaliggande.
Så då slog det mej: Skönhet. Det hade jag ju glömt. Poängen är ju skönheten, i allt. Vad gör livet mer värt att leva än skönhet och dess paradoxala intensitet och vila. Utan skönhet blir vi som tomma skal utan mål eller mening. I min älsklings bok The Secret History framhärdar de morbida studenterna att beauty is terror. Det låter bra men är otroligt pretto att säga. För någon som upplevt hemskheter och fruktan tycker nog inte att det är särskilt vackert. Jag tycker att sann skönhet är vilsam och passionerad, möljligtvis äventyrlig men långt ifrån fruktansvärd. Det är som att säga att Chutulu är vackert.

Jag låg och lyssnade på Rob Dougan och Tori Amos. Det är så med allt jag älskar, det berättar sagor för mej. Musiken, böckerna, spelen, filmerna. Sagor som jag själv en gång vill skriva. Som barn spenderade jag mycket tid på att drömma och lite senare på att sucka över att alla mina fantastiska äventyr och världar inte skulle bli fysiska. Att de alltid skulle vara fast i mej, liksom ofärdiga i och med sitt abstrakta varat. Jag skulle aldrig -förlåt mej för att jag använder uttrycket - på riktigt se världsrymden eller slåss mot demoner eller träffa alver.
På riktigt. Jag har sagt det förr och jag säger det fanimej igen. Jag avskyr det uttrycket. För det som händer i mej kan på alla sätt och vis vara precis lika verkligt som det som händer i rellation till andra. Och hur blir det med oss om vi inte drömde? Då fanns vi inte kvar. Då försvann vi.

Moderna drömmar är mindre komplicerade och krävande. Vi får allt serverat och drömmar har blivit ren underhållning. Vi har tömt dem på innehåll för att slippa störas när vi går sömngång genom livet. För att verkligen kunna drömma måste vi vara vakna. Annars blir hela existensen ett såsigt halvslummer utan varesej eller.
Är det kanske typiskt västerländskt? Att alltid undervärdera det som händer innuti jämntemot dte som händer utanpå? Att insidan skulle ha mindre värde, våra känslor, personliga upplevelser. Objektivitet och sunt förnuft, det som händer mellan, inte två, utan många människor är vad som är verkligt. Den allmänna uppfattningen. Som i en rellation, då är det ju faktisk inte hur man träffades och bla bla som är viktigt eller intresant, vilket vi verkar tro i alla våra program och tidningar och böcker om kärlek och romantik. Det som är vackert och romantisk är ju vad två personer utvecklar mellan sej.

Det var för drömmarna det blev viktigt att skriva. För att göra dem verkliga och delbara. Inte förverkliga mina drömmar, utan göra verkliga de drömmar jag upplevt, för att försökra mej om att de verkligen fanns och inte skulle lämna mej och att andra skulle kunna förstå dem. Jag vill inte skriva nobellseriös verklighetslitteratur. Jag vill skriva om alla de andra verkligheterna som finns. För de finns. Sagorna i oss som många gånger kan kännas töntiga till och med patetiska men ändå är en viktig del av oss, inte minns för identiten. Mina är en stor del av vem jag är, har varit och vill bli.
Och de som inte tycker att de är verkligen är dumma i huvudet och för korkade för att förstå. Fantasi kräven nämligen sin mängd smarts. Så om ni inte fattar det här, nicka och le för att inte framstå som spån.

Buffy wants you...

2007-08-06T22:25:00.000+04:00

to be strong. (Buffy tVS s8 long way home ch5)

Vad skulle Buffy göra? Hon är inte som andra hjältar. Hon är beyond. Hon är mer. En ikon, ett exempel. Visst kan hon slåss som en hel kvinna, droppa one-liners och rädda världen till och från. Men det är inte exakt vad hon gör som gör Buffy så stor som hon verkligen är. Det är sättet hon gör det på.

Coola hjältar är hårda. Rough and rugged, och det är jag gillar dem så. De slåss för ideer och övertygelser, för vi beundrar människor som vågar stå för sin sak. Slåss för sin tro. För den är ju rätt, de är ju hjältar. De ger sej hej och hå ut för att rädda världen `Cuz I choose to! och någonstans på vägen blir det personligt. This time its personal!

Buffy har inget val. Ändå är det ingen som tvingar henne. Det som driver henne är hennes hjärta, och det är vad som gör henne större än alla andra. Från först avsnittet frinns det ingen tvekan, det är hennes ansvar, för att hon bryr sej. Och alla hennes stålvilja och otroliga ork kommer från en önskan att försvara och bevara det hon älskar.
Hon pratar aldrig om ideal som är större än människorna eller vad som är värt att offra livet för. Hon behöver inte besitta en akademisk eller cyniskt intelektuell skarphet för hon har medkänsla och rättvisa och ansvar som riktlinjer. För mej är det bortom ideologier. Kalla politiska tankar. Hon är här, nu. Nästan brinnande av stryka.

Om man kunde vara Buffy. Då skulle man orka. Men jag är inte Buffy och jag orkar inte. Jag orkar inte vara stark jämnt även om jag försöker. Inte heller vill jag. Jag vill att någon ska ta ansvar för mej ibland, även fast jag vet att det är fantastiskt barnsligt att önska. Det är bara perioder tänker jag och skjuter undan önskningen till ett hörn där den ligger och gnager tills isen brister och alla känslor blir för mycket. Då orkar jag inte. Då önskar jag att jag hade en egen Buffy. Som slogs och blödde och missade sömn och fick ig:n på prov för min skull.

Strong isnt giving up, strong is fighting. Its hard and its painful and its everyday.
- Lovers walk s3

Alltid på de svagas sida. Och inte på ett gulligt typiskt tjejigt sätt utan med de mest våldsamma metoder spöar hon på the bads som parasiterar på de mindre. Som tjej är det ljuvligt att se en tjej som är mer söt än sexig och lika stark som flickig ge stora stygga demonen en spark i bröstkorgen så att benflisor flyger. Man ser det och tänker: det vill jag också göra. Bara genom att utöva våld och även ta stryck som en manlig actionhjälte tar hon det hela upp ännu en level.

Om man vågade slåss med sina demoner på samma rättframma sätt som Buffy skulle man verkligen behöva orka. Och ha bra människor omkring sej. Buffy har inte många men bra vänner, tillskillnad från Cordelia som har många men ytliga vänner. Cordelia är en annan sorts hjälte. Eller antihjälte. Som Buffys Jago.
Nu har jag riskerat nog många sentimentalpoäng bara genom att ta upp ämnet, men jag kände att det behövdes. Det var vad som berörde mest just nu. Och Buffy kan aldrig pratas för mycket om.

S6
R.I.P
Buffy Ann Summers
Beloved Daughter, Sister and Friend.

- She saved the world a lot.

Ångets och vackra män

2007-07-28T23:08:00.000+04:00

Igåg var jag och såg senaste Potter filmen, bara för att fullända hysterin som varat de senaste dagarna. Jag hade inte särskilt höga förväntningar, eftersom de andra filmerna haft rätt kass regi, även om skådespeleriet på sina håll varit underbart.

Men jag blev mycket positivt överaskad. Filmen var ju riktigt bra! Mörk, snyggt klippt, inte bara rakt på sak ansiktis-filmat, utan mer konstnärligt. Färgerna användes också bättre i den här filmen än i de andra. Stämingen var ständigt svartblå, som om man vandrart rakt in i en ångestladdad twilightzone. och karaktärerna lyftes fram på ett bättre sätt än innan. Ok, kanske för att det fanns mer karaktärer att lyfta fram. Huvudgänget är ju i princip händelselöst, även om man sympatiserade aningens med Harry dne här gången. Men annars så hade vi Gary Oldman som Sirius, Alan Rickman som Snape, Jason Isaacs som Malfoy ovh Helena Bonham-Carter (stavas?) som en hysteriskt galen Bellatrix klädd som den mest eftertänksamma gothhora. Daniel påpekade fteråt att kanske Blanchet skulle gjort en mer kraftfull och obehaglig bellatrix, mer lik den onskefulla primadonnan hon är i filmen, men jag tyckte att Carter spelade sin roll på ett väldigt underhållande sätt.

Och Lucius. Vilken man. Finns det någon som slår honom i skönhet? Tror inte det. Och jag älskade att få gotta mej i missären i Snapes förflutna (krama kramar koka te baka bullar vill du prata om det??)
Ja onda män. Finns inte dess like.

Och Dumbledore var coolare i den här filmen än i de andra. Det kändes som om alla skådisarna fått mer svängrum istället för att bli tillbaka hållna av specialeffekter.
Fast i slutet var det precis lagom med specialeffektsonani för att göra mej nöjd.

The intrigueing Mr Severus Snape

2007-07-25T23:59:00.000+04:00

Varning! Harry Potter and the deathly Hollows spoiler!!

Vi vet ju alla vem den riktiga hjälten är. Töntiga präktiga Harry som mest är irriterande verkar inte särskilt interesant ens i upplösningen. So he dies, why wont he stay dead?
Nej nej. Den vi alla hejar på är ju såklart Snape. Sista pusselbiten i hans personlighet faller på plats i slutet och man märker hur mycker Rowling älskar honom. Precis som jag då. Jag har mina HP-perioder, ungefär vid varje boksläpp, och det är alltid han som är roligats att läsa om.

För att han beskrivs med sådan njutning av författaren. Äcklig, bitter och elak. Flottigt oklippt hår, fula tänder, blekgul hy och tanig figur. Han är uridealet av en tönt som tröttnat och slutat bry sej och nu spenderar dagarna med att rent vanomässigt hata allt och alla. Surt fladdrar han svartklädd runt i Hogwarts korridorer och missar aldrig, ibland till och med letar upp, tillfällen att få vara försmädlig mot de små eleverna.
Sen har han andra nivåer. Som skiner igenom då och då. Som inte verkar låtsas om. I slutet av sista boken får han upprättelse och man inser att han verkligen var a helluva anti-hjälte. Med dålig attityd, tveksamma åsikter men ett hjärta på rätt ställe och mod och vilja för en hel by.
Och Rowling bjuder honom på en riktigt våldsam död när han koms på av Voldemort, mest, känns det som, för att ytterligare fördjupa hur jobbigt hans liv måste ha varit. En av de mer brutala och bäst beskrivna sluten av alla de karaktärer Rowling tar död på, och de är ju ett par stycken. I sanning så är hela sista boken en historia om ångest, grymhet och att inte kunna få tillbaka det man har förlorat.

Coolhetsfaktor noll, ett fruktansvärt temperament som han utsätter folk och ständigt gör bort sej med. Han är en otrevlig och töntig hjälte som gör det som måste göras, han dödar till och med Dumbledore, som han -måste man anta- älskar och litar fullkomligt på. Det är perfekt att Rowling låter honom vara lärare i ett ämne som är mer logiskt och strukturerat än ett helt magisk ämne, och att han i första boken använder logik och smarts som skydd för de vises sten, inte magi.
men också hans spinkiga spinkiga nördighet gör honom spännande. Pendlandet mellan en lättstött pojke med dålig uppväxt och en man med mycket stryka och skarp hjärna.
Jag skulle inte vilja känna honom, men han är en fantastisk figur att läsa om!

Severus Snape. Sex God.

2007-07-23T21:49:00.000+04:00

vad håller jag på med?

Nobody dies a virgin

2007-07-23T13:00:00.000+04:00

Läste en Bon som låg under vardagsrumsbordet och blev skitförbannad. Temat var sex, och redaktionen hade samtalat med ett gäng olika människor om sånt där ni vet. Ful kultur, snusk, och sånt som alla håller på med. Man frågade sej varför sex var fulkultur så kallat.
Ja det kan man ju undra. Sen diskuterade de vidare om fantasier och porr.

Det ska vara over the top. Att man blir våldtagen eller nått sånt.

Jag brukar fantisera att jag ser scenen ur det manliga perspektivet.

I heteroporr så förnedras kvinnan och det tycker jag om.

Sista citatet är av en kille, de andra två av två olika tjejer. Unga tjejer, snygga och så kallat coola. Alla tjejer håller med varandra om att en bra fantasi ses ur ett manligt våldsamt perspektiv och hurvida tjejen är med på det hela eller inte spelar ingen större roll, det är tagandet som är viktigt. Som om det bara är män som kan ta. Och våldet. Och förnedringen. Och många killar som tvngar sej på en stillaliggande tjej.

Och så frågar de vad som är fel på världen? Och så säger de att feminismen spelat ut sin roll. Unga tjejer som fantiserar om att se andra kvinnor våldtagna, som inte utgår från sina behov utan bara mannens. Om män som inte ens ifrågasätter det utan bara går i medvind och fortsätter späda på alla fördommar som fött sej själva till världen.

En man gör nått med en tjej, men det är hans njutning jag känner.

En okänd tjej.

Jag är alltid med i mina fantasier.

Åter igen, sista en man, de andra två olika tjejer.
Ska vi då göra en rak freudiansk analys av det här och inse att kvinnor har ingen egen sexualitet, vi tycker helt enkelt om att bli dominerade och ser hellre mannen njuta än att ta för oss nått själva?

Men ärligt talat, det här är ju vansinnigt. Tjejerna i interljuven verkar bara sitta där och säga allt det där de fått lära sej i cosmo och big brother. Vill de inte ha nått själva? det är ett rätt sjukt kvinnoideal som visas upp här, den enda i interljuven som sade något vettigt var Martin Kellerman som som inte tycker det är upphetsande att få ligg bara för att man är känd. Återigen maktfaktorn. Kvinnorna går direkt in i en passiv uppassar roll av vad de tror att killarna vill höra, så övertygade att det är vad de själva vill. okok jag kan inte heller tala om för någon annan vad de vill men jag kan inte kan inte tro på att en sund kvinnlig - eller manlig heller för den delen - sexualitet vill ha någon som helst med våldtäckt att göra, fantasi eller verklighet. Det är ett stört passiviserande av sej själv. Jag vill ha sex men känner mej smutsig om jag ger mej hän åt mina egna viljor, så jag lägger mej här och hoppas att någon annan gör jobbet. Eller, jag är såjävla ditry för jag vågar inte erkänna att jag egentligen vill ha det lite mysigt och hett för dte är ju inte coolt eller over the edge.

varför ska unga kvinnor hela tiden försöka passa in sej i mallar istället för att våga göra sin egen ska? Varför är det inte hett med en viljestark Angelina Jolie som tar för sej för hjärtans lust, utan istället vill man ha en suicidal Johansen? Söta gulliga Johanssen är så sexig, med sina blöta läppar och mjuka utstrålning. Medan Jolie anses vara knäpp med sin egen stil, smak och lust.
De mest vettiga killar, sånna som verkligen tänkt igenom saker, jag snackat om det här med är alla eniga om att passivitet är inte sexigt. Någon som är genuint hungrig på livet på ett possitivt och beakande sätt är alltid sexigast och roligast.

Plötsligt känns sex and the City väldigt sunt. Alla gör sn grej. Samantha tar för sej som om världen vore hennes smörgårbord, Charlotte är en sann romantiker som vågar vara krävande och inte nöjer sej med mindre än sann romantik, Miranda fokuserar på karriär och går sin väg och vågar vara framgångsrik utan att våga slåss ned och Carrie, kära Carrie, är precis sådär känslomässigt förvirrad och så väldigt stark, speciellt när hon är som svagast. Sunt? Ja faktisk, mycket mer än man kan tro.

2007-07-09T21:53:00.000+04:00

På västfronten allt nytt.

Vad har inte hänt? Jag jobbar heltid nu, bland böcker och damm. Jag har haft inflyttningsfest och kilar stadigt, löjligt stadigt. Enda är väl att jag fortfarande är trött efter skolan. Hann inte vila mellan avslutningen, flytten och jobbet.
Det som är bra är att jag tagit upp kontakten med vänner och att jag snart har massa pengar och känner att det finns någon slags ordning på allt, på mitt liv och en poäng med det jag gör. Jag kan liksom boa i mitt eget liv. Jag känner mej vuxen ^^. Det är väldigt skönt. Jag vill känna att jag kan ta hand om mej själv, ekonomi, fixa, jobb och laga mat etc. Det är otroligt skönt att vara så självständig. Även om jag kanske inte är så bra på att laga mat än.

Jag trivs väldigt bra på jobbet. Trots att man ibland blir tokig på alla jävla nissar som kommer in och frågar om ditt eller pratar om datt så är det mest bra. Jag väldigt bra kollegor och personalrabbat.

Bara på de få veckor som jag varit utan skola har jag börjat märka saker. Jag mår bra. Jag är känslomässigt stabil och piggare. Jag får inte kaotiska ideer eller anfall, känner mej inte hängig av ingen anledning och även när jag är trött kan jag hålla humöret uppe. Skolfri, nya lägenhet, Daniel. Fy fan vad jag mådde av att gå gymnasiet. Jag kanske skulle valt en annan skola? Även om waldorf är bland det bästa som finns skulle jag kanske valt en inriktning? Fast då hade jag inte haft Wolfgang, eller Sofia eller Robert.
Det är duktigt av mej att stå ut alla tre åren, så trött och hängig och missanpassad som jag känt mej. Nu är jag liksom hel igen. Har bara människor jag går ihop med omkring mej. I andra året på gymnasiet höll jag på att byta skola, det var grymt nära. Enda anledningen till att jag blev var var för att jag var för feg. Nu är jag modigare. Nu skulle jag ha bytt.
Nu är jag så pass modig att jag kommer söka in till Biskops Arnes författarhögskola till nästa höst. What are we, if not our dreams, Josephine?

Inflyttningefesten var grym. Drack gott vin med Toros, fick fina saker, blev bjuden på absinthe och lyckades hålla mej från att prata politik trots spriten. Politik och sprit är aldrig bra, har jag upptäckt. Men det var tydligen andra som inte kunde hålla sej. Runt två, strax efter att jag lagt mej, hördes arga skrik från vardagsrummet. Trött som jag var brydde jag mej inte men fick morgonen därpå höra av Tove att en liberal vän till mej och en ungvänsterpolare till henne hamnat i dispyt. Nåja. Jag säger inget så har jag inget sagt, och så.
En sista sak: Jag har köpt joggingskor. Nu jävla blir det åka av, ja hej vad det går. Nu ska jag få lite muskler. Var det tänkt.

Vuxen nu.

2007-06-20T18:35:00.000+04:00

Nu har jag sådär jättemycket att säga igen. Vart ska jag börja?
Börja med att allt börjar kanske? Det har börjar gå upp för mig att skolan är slut, inga mer lektioner med Tove, inga fler litteraturhäften att skriva eller stunder hos Wolfgang. Och det är en stor förlust. De berikade verkligen mitt liv. Men inte heller någon stress, inte samma krav (än) och inte denna ständiga trötthet som på allvar höll på att ta livet av mig.
Såhär i efterhand börjar jag inse hur sjukt dåligt jag mådde hela skoltiden och hur jävla stark och duktig jag är som stog ut, pecis som jag alltid står ut och kämpar när något jobbigt händer. Även om jag grips av panik och får sån ångets att jag inte kan andas och fightas jag och tar mig ur och vidare. Duktig Ina.

Nu har jag ockås varit ett par dagar på jobbet.Nästa gång jag jobbar ärmåbdag så jag har ett par dagar ledigt. Och dte är verkligen tokskönt. Jag kan plötsligt fokusera på något. Jag kan anstänga mig och förstå vad jag gör där. Jag får ihop tillvaron mentalt. Nu är allt jag behöver ett par jogingskor.
Och så har det kommti en ny killepå jobbet. Och han är yngre än mej! Yngre, alltså mindre än mej! Det är första gången på fyra år jag inte är yngst på jobbet. Det är historisk. Jag är vuxen på riktigt.
Dessutom har en tjej från min gamsla skola också börjat jobba hos oss på sfbok. Det är jättekul!
Och så bor jag granne med en annan från samma klass. hoppsanhoppsan.

När man är yngre ä det som om man har huvudet under ytan. Inne i sig själv utan överblick. Känslomässigt och egocentriskt. När mna blir äldre komme rman upp över tan och kan å mer överblick och blir, förhoppningsvis, minde egocentrisk och mer objektiv. Kan se saker objektivt och agera så kallat vuxet.

En annan sak jag inset är att jag tappat kontakten med mer eller mindre alla mina vänner. Sista året i gymnasiet tog kål på mittsociala liv. Några få har jag orkat hålla kvar och nu känns dte väldigt tomt eftersom jag är van vid att ha en enorm vänskapskrets. Snopet, nu när jag är ledig och allt.
Men ingenting käns riktigt tung nu ändå. jo, kanske katten. fan också. Katten.

Saturday light naive

2007-06-07T18:17:00.000+04:00

Jag antar att det är mina egna komplex som kommer fram. Jag har blivit så trött på allt snack om studentklänningar etc och dittan och dittan och folk som lägger ned enorm tid och pengar på utseendet en enda dag. Jag har en klänning, men jag vet inte om jag vill ha den. Kanske något enklare.

Och så blev jag rätt glad av att läsa Toros db. Det finns faktiskt annat att göra en lördag än att hänga på krogen, med samma människor, bli lika full som vanligt och dra hem för att må piss dagen efter. Det finns ganska mcket annat att göra, alltså, göra. Att faktisk få nått gjort annat än ett ohämmat intag av alkohol. Man frågar, men vad gör dudå? Vad gör ni egentligen? häller ned all tid i ett svart hål.

Så tar jag studenten imorgon. Så har jag ny lya. Så grät jag när jag och Wolfgang sade hejdå. Så bestämde jag mig för att göra alltihop på mitt sätt.
Så har jag fått en känsla igen.

Picnic i parken

2007-05-28T22:44:00.001+04:00

Jag bara undrar.

En kvinnlig kvinna

2007-05-25T00:44:00.000+04:00

Vad ska du bli då lille vän?
Jag vet inte! Jag vill inte! Jag ville bara skrika på lektionen idag när alla började förklara vad de skulle bli.
Vill inte Kan inte. Måste man bli något? Som får med bjällror. Jag är fortfarande postpubertal och vägrar. Jag ska inte bli något i hela mitt liv.

Jag tänker göra en massa saker, utbilda mig, jobba, resa, men inte bli något. Det är som att sälja sin personlighet. Till satan, det stora maskineriet.
Linnea och jag har samma bild av dagens samhälle, fast helt olika sätt att hantera det. Båda tycker att det är ytligt, korkad och att de flesta har jävligt underliga prioriteringar. Lyckas. Lycklig. Låter så lika men är idag två helt olika saker. I DN stod det i morse om vilka jobb som svenska folket tyckte vad toppjobb med status, bland annats fanns VD. vadå VD?! det är väl för i helvete en post, inte tt yrke. Spelar det ingen roll vad man jobbar med, så länge man tagits sig till VD?
Linnea drar sig undan, drar sig ur. Vill inte vara en del av. Jag gör nästan tvärt om, jag försöker ändra allt i min omgivning.
Vi ska bränna upp alla våra tjejtidningar. Rätt dramatiskt och passande. För nån månad sedan sade jag att man faktisk väljer själv hur mycket av idealen i tidningarna man själv ville ta åt sig. Hur kunde jag vara så jävla dum? Här väljs inget. Om det bara var i tidningarna kanske, men så ser det ju inte ut i praktiken. Att hela tiden, överallt, hoppas på av bilder på anorektiska kvinnor
utan varken höfter, lår eller midja får i alla fall mig att tappa fotfästet. Nu har jag spenderat ett halvår med att tycka att jag inte är smal nog.

Tills Linda skrev och berättade om L7, och tampongen och det där. Då kom jag lite ihåg mig själv. Att det är ok att vara arg, och att det finns så jävla mycket att vara arg på, inte minst som ung tjej.
och så började jag brinna igen, precis som Cosmo ska brinna! Tog bort blomman på min studentmössa och ersatte den med den knutna näven. Slutar med gulligheten, det är väl inget att uppnå. Man förändras, tvingas kompromissa hela tiden. Med sig själv. Det är sjukligt, gör en sjuk. Som jag, med mina ständiga fixering vid kroppen. Tror att det är normalt med kvinnor av Kate Moss-format. Tror att jag är värld mest när jag är söt, gullig, Kvinnlig.

Men en riktig kvinna. Liksom kärlekshantag, fast inte nödvändigtvis med kärlekshantag. Nån som är cool och stabil och självständig. Inte needy som tjejers nutida roll. Vi finns liksom bara där för att uppfylla killarnas behov av att behövas.
Och så påstås det att vi har bekräftelsebehov. Eller dåligt självförtroende. Om tjejer bara skulle sluta bekräfta alla töntiga killar och deras enorma uppmärksamhetsbehov, då skulle de falla sönder. För det finns inget annat som håller dem uppe.

Läser Ett oskriver blad. En ny bok om arv och miljö av Harvard professorn Steven Pinker. I den skriver han tydligt och välformulerat att det INTE finns några som helst bevis för att kvinnor skulle vara mer omhändertagande än män, inget i hjärnan i alla fall. De senaste vetenskaplika rönen visar på att män har precis lika stort behov av trygghet, familj, en omtänksam partner som kvinnor har. Det finns alltså inget som är typiskt kvinnligt; det gulliga senuella är sociala påhitt. Behövs inte för att definiera en kvinna.

ja ok. Det är inget fel med sensualitet. Men när det är det enda en kvinna är blir man rätt fed up med det. Som nya Lindex reklamen, mycket hals, bröst och klänningar. Åh en sån kvinna. En kvinnlig kvinna. Blä!
Jag har fått höra att jag är hemsk okvinnlig, kort hår och massa jobbiga åsikter. men hur kommer det sig att alla killar som sagt så till mig är osäkra små pojkar?

Som ni ser är jag lite arg igen. och det känns hemsk skönt.

Genrep

2007-05-09T01:27:00.000+04:00

Jepp. Nu gäller det. I morgon är sista repet. Vårt genrep. Sen på fredag morgon är skolföreställningen. Idag var jag så nervös att jag trodde jag skulle spy. När jag kom hem mådde jag illa av trötthet.
Men nu är det bättre.

Lowe spelar MGS3. Skönt att ha lite sällskap de här dagarna. Han håller koll på mig och ser till att jag äter. Behöver en sån ibland.

Och just det. Klippt mig! Ta da. Kortare än jag någonsin haft. Det är jätteskönt att ha det borta. Jag tycker egentligen att hår är rätt konstigt. Inte kroppshår men huvudhår. Desto mindre man har desto bättre. Dessutom; kort hår är kvinnligt. Och flatigt. Jag ser flatig ut, har jag fått höra. Det är rätt roligt, eftersom jag är med ungeför 99 % säkerhet helt straight. Sånt tycker jag är kul.

Om bara sex dagar bär det av till Berlin. Där stannar vi i ett par dagar, fyra? TIttar på arkitektur, ska pierca mig och tatuera mig om jag kan, gå på lite klubbar, dricka öl etc. Det goda livet.
Kanske ett par skor också. Vi får se.

Idag har jag också köpt ut alla studentskive biljetter till er som ville ha. Har dem här hemma!

Internetshopping

2007-05-06T21:09:00.000+04:00

Är livsfarligt. Jag har nu sammanlagt beställt saker för typ tusen spänn (nästan) bara för att man fick massa rabater och shit. Egentligen kostade grejerna över två tisen så det är väl egentligen lungt. huga.

NU har jag typ totalt brytit ihop. jag är helt orkeslös, tittar helst bara på Buffy eller Aliens. I helgen har jag gjort INGENTING. jag har pluggat, arbetet med pjäsen och sen kommit hem och fallit ihop på sängen. (och tittat på Buffy).
Jag har märkt att jag har vissa mönster när jag bryter ihop. När jag är nere shoppar jag ibland något litet smycke, för smycken gör mig glad, eller så är jag hemma, målar naglarna och tittar på Doom, Aliens, Predator 2 eller Buffy. Eller firefly såklart men det behöver jag kanske inte nämna ens.
Snackade med en av killarna som alltid hänger i bokbindningen. Pratade massa nördfilm. fan vad jag kommer att sakna det stället och de människorna. WOLFGANG!!
Och jag kommer saknar min klass allt till trots. jag kan inte hjälpa att vara helt hopplöst stolt över dme när jag ser dem på scenen. De är så jävla fina! och Robin har verkligen jobbat med sin roll och har är så himla bra. Lite gråtmild blir jag allt.

Fick lite panik i fredags. kanske ig i tyska. Vad har jag gjort dessa år. Men vafan. Jag känner fler som också hade ig eller åtminstonde halvbra betyg när de gick ut och de är lyckliga och fultfriska människor ändå.

Jag ska bättra mig, bli en bättre vän som har tid och ork. Bli en bra lillasyrra som överhuvudtaget hör av sig. Bli en duktig flicka som hinner med att jobba och tjäna egna pengar och inte leva på sparpengar och föräldrar. Städa ordentligt, plugga och göra nått viktigt av mitt liv. Bli lycklig, ja ni vet. Sådär lycklig. Som man bör. Utan att blanda ihop dte med det hemska ordet lyckad.

haha. vi har verkligen blivit dukigta, vi två. På att inte se varandra i ögonen, inte låtsas om varandra när vi kommer in i samma rum, prata över varandras huvuden, ignorerna, förtränga. Finns inte, hörs inte. För usch så jobbigt det kan bli. Och jag är ännu jobbigare nä jag påpekar allt som är jobbigt. Så jävla tajmad. men det är faktisk bara en del av min personliga charm.

pain by music. Lyssnade på skivan jag fick av honom en av de första dagarna. Tonerna högg som knviar i hjärtat. Saknar allt. Balkongen, regnet, huvudet lutat mot hand bröst. Lukten, av honom och blöt asfalt. Parken utanför, och gardinerna som vajade fram och åter och tillfälligt skymmer utsikten från himmelsängen.

hepp hepp hurra!

2007-04-30T01:35:00.000+04:00

Den er go!

Tove lyser neongult. Idag fyller hon år. Grattis min älskade!

Doll parts

2007-04-29T21:51:00.000+04:00

Det är kanske ingen hemlighet att jag hämtat inspiration till McMurphy från Courtney Love (och Linda Hamliton i Terminator). Jag undrar: vad fan skulle jag ta mig till utan Hole? Utan Heaven tonight, celebrity skin, inte minst Dying? Courtney. Trasiga klänningar, smutigt vitt, röda läppar. Varför dog grungen? Varför varför? Jag tillhör den generation som fortfarande tittar tillbaka på storhetstiderna som varit. Tror inte särskilt många som är ett par år yngre vet vilka Hole var, eller att Courtney gjort annat än knarka.
Men grungen är utbytt mot glittrig stureplansplast. Fake it till you make it, om någonsin. Istället för trasiga jeans och en strand, är det glammiga barer, drinkar och märkeskläder. Nog för att det kan va farligt med knark, men är det inte lika jävla illa med alla de lögner vi pumpas med dagligen? Bli lyckad, för det är vad du vill, låtsas ha roligt, höll leendet och gör för fan inte bort dig. Ingen i helaste stora vida världne får veta vem du egentligen är, det är henligt och dyger inte. Istället har jag blivit en hybrid, anpassad och förbättrad, ett nytt nummer i månaden precis som cosmopolitan.

För i helvete hönshans.

Regina Patricia McMurphy

2007-04-29T02:11:00.000+04:00

Hon kladdar av sin personlighet på mig. Kanske är det bra; hon har en jävla gogetit attityd. En ärlighet och ett varmt hjärta trots ett bitchigt sätt. Kanske är det bra med lite mer hey ho lets go butchighet?

Jag irriterar mig som satan. Så pretto, på det dåliga sättet. Så lilla jag, kolla mig oh! jag konstnärssjäl som tror att allt handlar om mig. Putte nutte. blä. Och jag gör dittan och dattan och kan så och så mycket och är såååå himla söt bah!

Dragit runt på stan, inhandlat ett par sandaler med prickar på och en highlighter. Sen drack jag Tutte, nea och lilly ett par öl, sen gick jag hem, lagade tokgod middag på enbart ekologiska varor (svamp!), pluggade lite, läste lite epliker inför genomdraget i morgon och nu ser jag på Aliens, skriver och lyssnar på musik.

Pjäsen går nog jävligt bra ändå. Vi har kommit långt. Jag har märkt hur jag lyst upp under repen, mår mycket bättre än tidigare. Jag har till och med haft energi att göra fysiken, och jag har fattat den också! ^^ Thats a first.
Alla är grymt duktiga. Jag har börjat älska min McMurphy, inte för att hon så himla snäll och trevlig, men för hennes livslust. Hon vill leva, det är hennes drive. Hon vill leva för mycket, det blir hennes fall.

Slutligen:
En eloge till Alba och Lilly som är så himla fina människor!

Nu ska jag se klart Aliens. Mmmm! Utomjorningar!

A pain that im used to

2007-04-19T18:41:00.000+04:00

Klockan tickade högt och fort. För fort. Först var hon två, sedan tre. Och jag var inte närmare sömn. Vid halv fem gav jag upp. Täcket var stickigt och tycktes inte passa, som en tröja som blivit för liten.
Det händer ibland. Det är förfärligt. Ingen sömn, huvudvärk. Under november förra året var det såhär var och varannan natt.
Efter enskilda redovisningen blev det bättre, men till och från kommer dte tillbaka. Oftast när jag är trött och känner mig stressad.

Jag vill ha vin.

Nu har jag tagit en promenad ut i vinterviken. Huvudvärken bultade och slammarde i huvudet. Nu har det blivit bätre. Jag har suttit med mina repliker ett tag, gått fram och tillbaka i rummet och försökt minnas.
Alltså har jag gjort något vettigt idag.

ah shit.

"jennifers body"

2007-04-16T20:15:00.000+04:00

hepphepphepp. Mycket mycket att skriva. Som att jag saknar mina bröder ordentligt och avskyr att jag har så lite tid att umgås med dem jag älskar! Tove kallade mig en flodhäst igår, jag tror hon menade väl. Vi drack mörkt öl och tittade på solnedgången, kanske hitatt mig ett ny favohak. Mycket fint vid vattnet på söder.
Nu är i alla fall 30 april bokad för Toves födelsedag. Hej och hå här ska fixas och donas, vi måste ha lyktor i träden och färgglada sugrör och hattar.

Lyssnar på Hole, älskade underbara. En så härlig känsla av sönderknarkad dekadens, tunna trasiga sommarlinnen och öl på en brygga mitt i natten. Får en att vakna liksom.
Såg Sens and sensibility i helgen och blev fruktansävrt sugen på att gifta mig, speciellt om mannen i fråga har en röst som Alan Rickman och kan läsa poesi för mig som han kan! Jösses, id do anything. men poesi verkar vara ett dött område. Ingen tycks särskilt intresserad av poesiperioden i skolan. jag älskar poesi men får lite ont i kroppen när dikterna styckas så!

På tal om styckas, så pågår det en kampanj just nu som heter sva the great white. varför då, var min första tanke?

Titta va ful den e! Och dem vill folk RÄDDA. Rädda oss från dem istället!

Jag älskar det här med bloggar. Jag kan vika ut mig mentalt över internet, riktigt slemma ut mig på alla andra och folk läser vilken skit jag en skriver! Det är helt fantastiskt och väldigt tacksamt.

There and back again.

2007-04-16T19:53:00.000+04:00

Jag måste erkänna att det inte alls var så roligt att vara tillbaka i skolan. Det var roligt att komma igång med pjäsen, men annars kändes samma dammgrå tristes av timmar som släpar sig fram. Dagens solstråle är Robert som alltid är hemskt vänlig och uppmuntrande. Han är i sanning en vänlig själ.
Det var dock roligt att höra att flera lärare var nyfikna och såg fram emot vårt spel, speciellt Artur, alltid lika gullig.

Nu måste jag betala räkningar med pengar jag inte har, göra skolarbeten som jag redan borde gjort klart, och kanske läsa lite Harry Potter och hemligheternas kammare, om jag hinner. Måste läsa om böckerna nu innan sista kommer ut, tog mig ju inte ens igenom de 6:e.
Helst vill jag sätta mig i solen och läsa direkt. Men icke.
Lovet har förflutit alltför snabbt. Jag har sett NIN lajv, pluggat massor, suttit i solen, hängt i kassan på jobbet, sett Hajen (huga!) och druckit öl! Jag vet inte varför jag gick med på att se hajen. Innan den var slut var mina nerver på upphällningen och kroppen ville helt lägga av. Jag trodde jag skulle svimma, eller gå ut, eller kräkas. Men jag gjorde ingetdera. När filmen var slut reste jag mig, gick ut, och satte mig ned på bänkarna utanför. Där var jag tvungen att sitta ett tag innan jag klarade av att ta mig samma.
I duchen i morse, halvt i sömnen, såg jag en enorm haj komma simmande genom luften, rakt mot mig. Fy fan. Utrota dem! Jag kände en enorm tillfredställelse när de spränger hajen i luften i slutet och det sprutar BLOD!

Vissa saker är bara onaturliga, som hajar, och havet, och djur som äter andra djur, och insekter, och politiker. Usch!

Ångesten.

2007-04-06T23:01:00.000+04:00

Alla är så glada. Härligt med påsk, va, eller hur? Oj ursäkta, men jag måste missat nått. Men glädjen jag kände för en vecka sedan är som bortblåst, med den kalla vinden och vårvädret.

Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Jag hatar det. Jag har aldrig varit så trött så slut så vissen. Kan ingen inspirera mig? Få mig att känna mig vacker och levande?
Jag har inte ledigt. Precis som på jullovet kommer jag spendera den mesta tiden på plugg och plugg pch plugg. Allt som ska göras klart. Allt jag inte hunnit eller orkat med.
Jag fattade aldrig varför jag var där. Vad var poängen? Jag har spenderat oräknerliga dagar i de där korridorerna, har det gett mig något mer än ångest?
Ångest. En tjock matta över verkligheten. Utmärglas livet till ett svältlandskap. Förblindar och virvlar upp dam som skymmer horisonten och gör det svårt att andas.

Jag önskar jag kunde hålla mig kvar i verligheten. Men jag orkar inte. Jag drömmer konstant, inte med mening, tankarna flyter iväg av sig själva, jag kan inte kontrollera dem längre. De vill bort och har en annan chans att rymma än jag. Jag blir kvar med ångest som bly under huden.
vad är det meningen att jag ska göra? Vad är det meningen att jag ska känna? Det finns säkert någon som har en åsikt, som alltid. Någon vetabättretyp som så gärna ger mig en hjälpande hand.
Helvete. Det gör så ont i händerna. Det värker så i huvudet, innanför panbenet.
varför lyckas jag inte intressera mig?

Våren (och...)

2007-04-01T03:55:00.000+04:00

Det har inte varit såhär. Kan inte sluta. Det brister i de höströda skogarnas fördämingar. Jag har börjat gro som av en plötslig näringshöjning i miljön. Som när isen släpper för våren, floden stormar ned mot de levande dalarna. Ängar fyllda av frihet som inte är ifrågasättbar. Den är, ekande mellan bergstopparna. Ekon som ljuder i öron och sinnen och som uppfyller oss som vin eller vattnet i en klar damm. Alltför levande simmar jag rakt ut mot en annan tid ett annat liv. Lågande av viljan att. Att se, att höra, att leva känna
Dig.
Dig dig dig dig.
Eurydike utan Orfeus. En livstid utan sång. Ett hål utan något att fylla det med. Som medvetnandet är ett hål i varat är avsaknanden ett hål i mig. Jag vill spelandet från det han kunde ge, som vi glömt och som blivit begravet. Men som vaknat med dig. Spirat upp ur jorden, inte varsamt likt sköra vårblommor, utan stormande som vågorna där de slår mot klippväggen, utan att kunna bryta den. Inget kan bryta den. En kraft som inte behöver ta slut.

Jag vill att du ska vara min framtid. Det jag ser fram emot till sommaren.

Exhausted

2007-03-26T19:04:00.000+04:00

Jag hade ingen aning om att vara värdinna skulle vara så uttröttande! Koka mer kaffe, tårta, prata lite, öppna dörren, le, le, le prata lite, mer bål.
Men det var fantastisk roligt också. Och underbart att fira sin födelsedag en gång för alla. Tack alla som var där, jag blev tokglad för att ni kom!
Och Ruhi kom. Det kändes... mycket.

På kvällen drog vi vidare till Tove och nya människor kom förbi. Jag hade en toppenkväll och kom hemsnurrandes nån gång vid fyra. På söndagen hade jag middag med några vuxna människor som jag hämtar inspiration från.
En av de trevligaste sakerna, forutom att jag kännt mig väldigt älskad, var att jag kände mig förbannat snygg också. Ny klänning, blonderat hår osv. Go team me!
Och bland alla fina presenter var faktisk Tove och Lottas rosa, magnum-hårtork finast.

Inatt var jag så trött att jag inte orkade gå att lägga mig. Istället skrev jag lite läxor och såg Gladiator. På morgonen var jag självklart trött och kom försent. Ibland är jag bra jävla dum i huvudet.
Så jag kom till halvtid på Fants lektion, har var väl lagom glad och sade åt mig att inte ha så mycket åsiket på lektionen. Jaha. Han är knepig ibland.

När jag har varit med om såhär mycket på kort tid får jag som ett hål i min personlighet. Jag tror det var därför jag inte kunde sova. Jag tappar fokus och ork och blir lättstött. Min självkänsla är rätt låg. Jag säger som Strindberg; jag har nog anlag för svårmod.

19 going 20

2007-03-21T23:44:00.000+03:00

Jag har shoppat en toksnygg cocktailklänning i tungt svart sammet med mönster av rosor och döskallar på. I morgon går jag och klipper mig och lägger in blonda slingor. För på lördag då jävlar, då kommer jag äntligen fira. De senaste åren har jag låtit bli att göra så mycket väsen av mina födelsedagar, av någon anledning.
Först kommer släckten, sedan vänner. Tråkigt nog var det en hel del som var bortresta, fjällen, Thailand och Indien osv, och några var redan bortbjudna. Men det blir en glad skara som kommer trängas i min mammas lägenhet.
På kvällen improviserar vi fest elle rutgång, vad vi nu känner för.

I måndags var jag bortbjuden till Uffe. När jag kom dit hade han lagat mat. Vi åt och tittade på hans finfina minimonster-samling (måste ha!) och så ringde dte på dörren. Det var Essi. Sen kom davd, och sist Jenny. Uffe hade bjudit in dem utan min vetskap. Han hade också köpt tårta och en jättefin present till mig; en jättesöt bok med titeln meningen med livet med massa söta och roliga och fundersamma djur i!
Under kvällen fick jag höra att jag smittar av mig glatt humör, och att dte är lätt att tycka om mig.
Uffe är bäst!

På tisdagen var jag, Tove och Nea på frysen och såg Fall Out Boy. Vi var typ äldst. Men spelningen var rätt bra och det är alltid kul att gå på konsert. Nea och jag gav biljetterna till varandra i födelsedagspresent. ^^
En snäll emo-tonåring ville skaffa nya vänne roch började prata me doss. Han sade att jag såg halv-lesbisk ut..... what? Vad betyder det?

Idag slutade jag tidigare och gick på stan ett tag för att orka plugga senare. Jag hittade en tröja på rea på Carlings. Check.
Nu har jag skrivit halva existensialismen-föredraget, men vill egentligen bara dricka öl hela natten. Men icke. Nästan år ska jag bannemej bara plugga filosofi, jobba lite på mitt softa jobb och dricka massa mörkt öl! BASTA! Befria de sista fångarna! dvs gymnasieleverna....

nejfan, DIP ME IN CHOCKLATE AND THROW ME TO THE LESBIANS!

Bekännelser

2007-03-21T23:22:00.000+03:00

För bara ett tag sedan satt jag och tänkte på vilken tråkigt skötsam flicka jag är. Ordning och reda, inget knussel, sade Emil.
Sedan tänkte jag: Det är ju lögn. Jag har aldrig varit skötsam.

Självbilden kan svikta ibland. Vem man tror att man är och vem man egentligen är. Hur kommer det sig att man kan ha så fel uppfattning om sig?

Men jag har gjort en massa dumt. Varit vild arg våldsam full. Ingen kommer kunna påstå att jag inte levt. Saker jag minns med ett skratt, saker jag inte vill minnas alls ^^. Man kan gå runt med så mycket ånger för sig själv, kanske är det därför man vill få sig själv att tro att man egentligen håller sig till det passande. Och folk minns mig, med avsky, kärlek eller beundran. Män skickar kärleksbrev på vackert brevpapper, ringer från Brasilien och Hawaii. Jag har fått dikter skickade hem till mig, blivit uppletad och ihågkommen i flera månader. Kvinnor älskar eller hatar mig, kanske beroende på vilket humör jag är på. De är mina älskade systrar eller äcklade ovänner.

Jag vill inte begränsa mig. Vill inte göra vad jag kan för att passa in. Vem kommer att tacka mig för det? Inte jag. Inte mina vänner.

2007-03-18T14:34:00.000+03:00

Alice Cooper kommer till sverige!!!!

St Patrics day

2007-03-18T04:09:00.000+03:00

Tre nya inlägg på en kväll. Nu får det räcka. Men allt som har hänt, jag måste skriva av mig. Jag är sådär ärlig igen. Ärlig. Det är ett farligt ord.

Efter veckan som hade gått hade jag en sjuk längtan efter öl. Mörkt öl, som smakar beskt i munnen. Sällskap som skrattar och flackar in och ut i dunkelt ljuset. Allt det. Lukten av natt och liv. På natten blir man som mest levande.
Jag hade längtan efter att känna mig levande igen. Som alla de gånger då det händer något. Jag måste deffinera om mig, för allt slippa allt strul. Att bo på landet och se soluppgången vid havet, ensam med en kopp kaffe, det borde vara att leva. Men jag är inte där än.
Igår var vi på studentfest på Universitetet. En bra introduktion till mitt nästa liv, för mitt nuvarande tar snart slut. Där träffade jag massa gamla vänner.
Och idag träffade jag dem igen.
Jag hade ingen aning om hur man hittade till Southside. Men jag hade ju lovat, så jag ringde runt till jag hittade någon som visste. Väl där hittar jag Lilly som fixar in mig, utan knök och kö och inträde.

Det är fullt. St Patrics day. Jag vet att det är därför jag är där, men inte vad det är. Lilly väntar medan jag beställer öl som jag sveper. Jag måste hinna ikapp. Klockan är halv tolv och alla har festat länge redan. Utom jag som varit på teatern.
Jag träffar hennes jättefina vän, halvskotte som pratar fint. ^^ Alla skottar pratar fint.
Det är precis mitt ställe. Vanliga människor, ganska fullt och härlig musik. Avslappant, okonstal.
På nedervåningen träffar jag samma människor som jag träffade igår.
Jag slår mig ned och blir snabbt presenterad för dem alla. Det är så det ska vara, opretensiöst, lätt och öppet. Ölen är god, människorna glada.
Klockan ett stänger de. Ljusen tänds och alla ser plötsligt glåmigt trötta ut. Jag reser mig snabbt, kramar mina vänner hejdå och skyndar ut för att hitta min jacka. Det har varit en så bra kväll, varför känner jag mig då underlig till mods? Som om något fumlar efter grepp om mitt sinne, men som jag försöker förtränga.
Kanske är jag bara som Allan i Dödsdansen, har läggning för svårtmod.

De begravda

2007-03-18T04:00:00.000+03:00

Jag var tvungen att prata om dig. Du är död för mig. Försvunnen in i glömska och förträngelse. De sade att det var märkligt, underligt, att de förstod att de inte kunde förstå. Varför ska jag springa på dig överallt? Du är ju inte länge här! Ändå vill de prata, för bekräftelses skull. Och jag vill ömsom glömma ömson gråta. Jag älskar inte dig. Jag vet det. Ändå kan jag inte låta bli att göra det. För något du inte är; du är aldrig den jag vill att du ska vara. Det är det jag hatar mest. Att du aldrig kan bli mer än det du är.

Alla har sina tragiedier, även om man inte inser det själv. Jag var så dum. Jag förstod inte. Du slog mig för att få mig att förstå, men jag kunde inte. Istället tog jag skada som en stryckvan hund, lika fäst vid förnedring som den dömde vid förlorat hopp. Det var som att slå sitt huvud mot en betongvägg, igen och igen och igen, tills allt blödde och var förstört. Du förstörde allt. Jag hatar dig och kommer alltid att älska det du kunde vara.

DödsDansen

2007-03-18T03:49:00.000+03:00

Man kan se honom skiffta skepnad över scengolvet. Strindberg. Han är där. I person, själv. Han. Man ser honom i alla figurer, som sig själv, som sina förhållanden, sina tankar. Och så som han skulle vilja vara, men inte kan vara.
Det är framför allt orden. Igår på studentpubben hade de lagt fram Sartres Äcklet. Orden flytande i alkohol. Vem behöver droger när det finns literatur. Jag älskar den. Den ger mig ruset.
Strindberg använder dem lika passionerat. Alla meningar är på liv och död. Inte som nu när det mesta uttryckt i förbifarten. De är lika vitala som att andas. Utan ord vore vi ensamma, vi kunde inte förmedla oss till andra. Ord är vår livlina.
Och så gör han det så svårt. Allt har fler än två sidor. Ingen är vem de verkar vara, och samtidigt är de precis dem de utger sig att vara. Skönheten passerar, bleknar och är förbi. Ingenting finns kvar, men ändå spirar oskulden hopp. Vågen av vad som kan hända och vad som händer, och döden är den enda befriaren.

Jag tycker det är något han vill säga. Något som är väldigt tydligt. Och det är: följ ditt hjärta, alltid evigt och sant, genom det enkla och det svåra, annars är du dömd till evigt levnade helvete. Och du har ingen annan att skylla än dig själv.

On a cool sunday evening

2007-03-11T19:12:00.000+03:00

Sinatra, kaffe och Sartre. Så spenderar jag min söndagseftermiddag. Jag tog tidigare en promenad i vårvädret, för att få lite ljus på min förkylningsgrå hy. Jag mår mycket bättre idag, bara trött, men ingen feber eller yrsel. Soltorkad ehåret också och hoppades att det skulle blekas om än bara ett uns. Om jag fortsätter med det alla lediga mornar kommer det var blont till sommaren ^^
När det blir vår börjar mna leva igen. Efter ett mental och känslomässigt ide hela vintern känns det plötsligt lite lättare, lite roligare. Man har lust med mer, kommer igång fortare och får saker gjorda. Varje vinter lovar jag mig själv att inte vara i Stockholm nästa vinter men inte en enda gång har jag lyckats hålla det löftet. Nästa November är jag i alla fall tio dagar i Egypten.

Nea var på ölfestival i natt. Jag hade gjort mycket för att få vara där. Det finns ingenting som är så tillfredställande som riktigt god mörk öl med skumm! Bättre än choklad! Känsan av nöjdhet när bartendern ställer fram glaset åt en över disken och man vet att om någon sekund bara, jag ska bara betala först...! Jösses. Ibland är jag mer lik Nemi än mig själv.

Att göra innan födelsedagen:
Skaffa en snygg kläning som går med mina e-bay-skor.
Klippa mig och slinga blont.
Inhandla nya stumpbyxor. Alla gamla är trasiga.

The path away from the dark side

2007-03-11T03:26:00.000+03:00

Jag försöker komma fram till något. Männsklig natur. Vad jag vill tro är att alla vill gott bara de får chansen. Men jag vet inte om jag kan. Jag har frågat nästan alla jag känner, fått olika svar. Någon gång måste jag bestämma mig. Att tro på något är ju trots allt det viktigaste. Som Neo: because I choose to.
Är det någon poäng? Jag är tvångsmässigt godhjärtad. Jag har försökt bli mer egoistisk och inte bry mig, men jag kan inte. KAN INTE. Inte heller kan jag förstå de där genuina egoisterna som anser det okej att bara bry sig om sig själva. Hur gör man? Hur ser man sig i spegeln utan att spy? Hur kan man stänga av andra så mycket, för stänga av måste man. Bort med medkänsla eller empati, medkännande och sympati. Bort ska de, som dammet vid en vårstädning.
Jag lever ju under illusionen av att alla människor är känslomässiga. I grunden styrda av känslor. Har vi stängt av dem finns de ändå där, gör oss obehalgiga tillmods vid vissa ämnen eller då någon i ens omgivning mår dåligt.
Men det vore så mycket lättare, att vara egoist. Att slippa denna nästan konstanta ångest över att världen ser ut som den gör.
Men men! Det är ju den lätta vägen! Den kan jag inte ta! För den är mot mina principer, sånna som jag egentligen också principiellt är emot. Vi vet alla (i alla fall vi som är någotsånär utbildade) att den lätta vägen leder till den mörka sidan. tar vi den lätta vägen, gör det som går snabbt, gagnar enbart oss och skiter i andra, blir vi inte lyckliga. Vi blir ensamma för att vi gör oss ensamma. Kanske finns det folk som trivs så.
Det handlar också om självbild. Om jag sket i att jag faktisk levde i ett I land och alla mina problem egentligen är rena bagateller mot de problem människor har nere i tex Uganda, du skulle jag också avsäga mig rätten att vara människa. Människa, männskliga rättigheter, männsklighet, medmännsklighet. Alla de orden har något med en viss kollektivism att göra. En känslomässig förbindelse. De är inte annorlunda där nere, när de har ont har de lika ont som vi, när de svälter är de lika hungriga som vi skulle vara om vi någonsin fick tillfälle att uppleva sånt.

Vad ska jag välja?
Finns det någon annledning att tro att människan kommer börja fatta något, eller är vi redan dömda att förgöra oss själva? Alla har en åsikt. Jag måste skaffa mig min.
Men tvivel och velade är för de svagsinta. Jag måste ha det ena eller det andra. Antingen ger jag upp och lever som vilket stureplanskid som helst, utan att bry mig eller ens bekymmra mig över att reflektera över att alla inte har det lika bra som jag.
Eller så väljer jag det andra. Att hoppas. Tro på det hoppet, och slåss för det.
Kanske spelar det ingen roll hur det slutar. Man har gjort ett val, och det är vad man kan. Ingenting är trots allt säkert, livet kommer utan löften. Och när allt en gång tar slut kan man känna att jag försökte i alla fall, det är vad som räknas.

Jag säger då som Sartre: Att vara en medveten människa är att ha ångest, för man inser vilka val man står inför, och vilken verklighet. Gör man inte det är man i förnekelse.

Smith: Why? Why do you keep on fighting? It is pointless. The human race does not deserve to live.
Neo: because I choose too.

vad jag ville då.

2007-03-10T23:13:00.000+03:00

Jo, jag tycker väl om att byta. Kändes bättre här.

Har varit sjuk nu i någon vecka. Man får lätt hjärnspöken av alla tystnad. Jag har nästan helt flyttat tillbaka till mamma för jag orkar inte vara ensam längre. Så kul är det inte.
Hon är inte hemma nu dock, istället sitter jag och surfar och gör annat meningslöst.
Funderat och malt, som vanligt. Det är farligt med för mycket tid för mig. har kanske kommit fram till vad jag vill syssla med i framtiden, hur jag vill må, se mig själv. Det sägs ju att om bilden andra har av en, bilden man skapat av den man vill vara och vem man egentligen är lika så är man i balans.
Jag har fått en ny nära vän, och det känns jätte skönt. Vi har setts ofta, men inte förr än nyligen börjat umgås ordentligt. En annan börjar jag tröttna på. Folk som ständigt är egocentriska och uppfyllda av att skaffa bekräftelse om att de är spännande, konstnärliga och lite bättre går mig på nerverna.

Snart är dte min födelsedag. har bjudit in släckten till tre, vänner till fem. Det kommer bli trångt hemma men jag har aldrig förr firat min födelsedag. Det är något nytt. Förr vågade jag inte. Jag var säker på att något skulle bli fel, att jag skulle sabba till det. Jag ville ha dte perfekt. Nu skiter jag i det. Alla har dte så roligt de själva gör det för sig, det är faktisk inte mitt ansvar.
Jag har förändrats mycket den senaste tiden. Egentligen har de senaste fem sex åren varit en konstant förändring. Sanningen är väl, att när jag i nian bröt ihop och blev tokdeppig, splittrades hela min självbild. jag visste inte vem jag var längre. Det var väl därför jag krisade ihop. Efter dte var det en lång tung väg att bygga upp, självklänsla, självbild och livsglädje. vad jag har fått av att må så dåligt är ödmjukhet, insikt, förståelse, humor (ingen klarar sig utan humor) och en förbannat stark vilja. jag är en mer älskvärld människa nu än för två år sedan. Jag har blivit bättre. Från ganska odräglig till rätt så inkännande, rolig och sympatisk.
så mycket som jag har jobbat med mig själv är dte faktisk inte konstigt att jag haft mindre tid åt skolan. jag har ändå aldrig trivts där. Tur att jag har så förstående lärare. en bra lärare är värld sin vikt i guld.

Men nu är det snart slut. Sen måste jag bli någon annan än skolungdom. Förresten är jag inte umgdom alls. jag är 20 snart.

No regrets.

2006-07-05T18:29:00.000+04:00

jo jag vet, jag har varit borta ett tag. Det är lov och jag gör massa annat, eller låter bli att göra över huvud taget.
Idag är en slö dag, igår blev det nån öl för mycket (det var ju billigt!) och jag vaknar varm och trött utan att kunna somna om. Jag drömde om Zombies, suprise. Jag försökte slå upp zombies i en drömbok, men det fanns inte med.
Jag och Nea drog runt på stan till fyra, efter det åkte hon hem och jag skulle träna. Men väl på friskis upptäckte jag att jag sett fel på schemat och det inte var någon träning då. Så jag åkte hem istället och här sitter jag nu. Jag tänkte spendera tiden med att skriva och vänta på fotbollen och sedan mörkret; då ska jag tända ljus och lägga tarot.

vart tog pengarna vägen? Skyldig mamma 400, och sen - MAT! Det är förbannat dyrt att leva har jag upptäckt på gamla dagar. Nu när jag är "vuxen" och betalar för mig (förutom när jag är pank och ringer pappa och tigger) och ser till att det står mat på mitt eget bord.
Jag ville köpa ett nagelack idag, de där små lyckorna i livet som tex vacker färg på naglarna, men jag hade visst bara 45 kr på kontot.... öh? Its a long hard road to ansvar och kontroll.

Jag funderara lite på vad man borde skriva i en blogg? handlar det om en stor egotripp eller terapi? Vad vill folk veta och för vem skriver man?
Jag antar att det ska vara personligt och redogörande över mitt liv och mina tankar. Gärna vill man att det ska vara smart. Det kan vara svårt att skriva, eftersom man vet att det är öppet för alla att läsa och det akn fungera (åtminstone för mig) som ett stopp i inspirationen. jag har svårt att läsa upp och piblucera dte mesta som är självskapat, tykcer att det är skitjobbigt. Och det är det väl också, man utelämnar sig själv.
Kanske är det ett bra sätt att få sig själv att fundera lite över vart man är.

Igår var i alla fall en stor kväll. Jag raderade nummret! Jag gjorde det och gjorde mig fri från mina demoner! No more! Inget mer tvivlande eller undrande eller osäkerhet. Nu får dte vara nog och dte är det också. För nu kan jag inte ringa, även om jag av nån jävla anledning skulle vilja. Ett steg mot stabilitet, skulle jag vilja säga. och det känns underbart bra. No regrets.

2006-06-13T17:28:00.000+04:00

Du skrev att jag är ärlig. Nu ska jag också vara det. Ärligt, Jag är inte ärlig. Jag har jätte svårt att prata om saker. Och nu vet jag plötslit inte längre om jag vill. Borde jag inte födds till ytlig och korkad? då skulle man slippa allt det här ältandet. Alla förbannade funderingar. Jag sade att jag var rädd precis som alla adra men det är jag inte längre. Jag bara bryr mig inte. Det spelar ingen roll plötsligt.
Det har försändrats så snabbt, nu när jag har lugn och ro.
Men jag är riktigt enastende på att förtränga saker har jag upptäckt.

Skitsamma.
Nu är det lov. Men jag går fortfarande på kurs. Skrivarkurs. Drt ärhelt ok, förutom att den är befolkad av helt vanliga männsikor som verkar ha svårt att fatta begreppet "hitta på".
Men dte är lite skönt att ha fasta tider. Så att man inte går upp två och känner att hela dage ahr gått. jag brukar bli så deppig då.

Jag försöker öva mig också. Öva mig på att inte få panik för att jg faktsik gått en hel dag utan att prata med fler än två av mina vänner. Översocial much? Men det är så, jag har svårt att låta dagarna gå bara för min skull. Jag ringer och tar kontakt. Kanske för mycket. Hoppas inte mina vänner tjatas ut av mina telefonsamtal. :)

Jag har ett stort problem just nu. Jag har ingestans att bo. Har kraschat i min pappas vardagsrum för tillfället, men det håller inte så länge.

Oh shit. tiden är mycket. måste kila. Cecilia väntar.

På 0,001 sekunder

2006-05-27T22:25:00.000+04:00

Nu vill jag vara sådär ärlig igen. Sådär förbannat jobbigt ärlig. Men det går inte. jag har bara inbillat mig tills nu. Jag hade ritat en hel karta men det visade sig vara fel värld.
Jag var där för att jag var det uppnådda. Jag hade hunnit hit, och hade allt under kontroll. Men han ställde en enda fråga. och jag insåg att jag inte kunde svara. För jag ville inte. Det var det som var felet. Så från helgon till syndare på 0,001 sekund.
Jag var ju så jävla bra. Så ärlig och inkännande. Så klar med vad jag ville. Nu känner jag mig som en samlare av alla dåliga sidor. Jag menade aldrig att ljuga för mig själv. mne gjort är gjort och om det är något jag är så är det att måla upp bilder av hur jag vill att världen och jag själv ska uppfatta mig.
Varför ville jag inte svara? För att svaret inte passade in. För att det aldrig formulerats i min mun förr. Och så plötsligt krävde någon att jag var tvungen att svara, på riktigt. Inte bara babbla bort det med för många ord och utspel. Det gick inte att köpa sig ur.

Fy fan. Vad jag håller på. Du tänker för mycket, igen. Som du också sa. kanske mindre tänka, kanske mera göra. men jag kan vara så jävla rädd för att tappa taget. För att falla. Då kan vad som helst hända. då kan man leva. Då kan man dö.
Man kan gå undre eller lyftas upp. Och det är skitläskigt och assvårt.

Nu är jag tillbaka. Nu ska allt bli som vanligt. fast ändå inte. För man minns ju alltid.
Vad jag inte minns just nu är vad som en gång gjorde mig fantastisk.

Rusningstrafik

2006-04-25T21:59:00.000+04:00

Jag skulle vilja ha tid att inte veta vad jag ska göra. såndär tid som man fyller med meningslöst surfande eller musiklyssnande. Tiden som blev över efter att man skrivit och skurit ut schemat. vart tog den tiden vägen? Det känns som om man har saker att göra vart man än vänder sig. man kan alltid fixa nått, och man få välja sig till tillfällen att slappa. Som att, jag är värd att läsa istället för att städa. Måste man bli vuxen och ta ansvar?

Det har blivit mörkt ute nu. jag känner mig kladdig på något sätt. skulle vilja duscha och sen sova. men det går inte. har för mycket att göra. förr hade jag massa dötid, sån där tid man slår ihjäl med slöandets luddiga hammare. Dong, sade det. Och man kände sig ganska nöjd.
Jag tror fanimej inte att dte är naturligt. när jag ser folk omkring mig, alla som stressar. Mamma, lowe, alla. Alltid nån stans att gå. Det kan inte va nyttigt. Vi har ju aldrig tid att sitta ned och lyssna på tystnaden. Vi får aldirg uppleva alla sånna triviala underbara saker. Inte konstigt att dagens männsika är ovanligt depprimerad. Vi springer ju ifrån oss själva.

vill inte/kan inte

2006-04-20T17:43:00.000+04:00

Det är fel på mig. För jag suger på det här. Jag kan liksom inte ta till mig komseptet eller komma loss. Ta sig upp, komma iväg. jag verkar inte vilja lyckas. eller är det kanske så, att alla inte är likadana.
men jag är så jävla trött, vart kom dne trötheten ifrån. jag är så borta och vill inte riktigt. Kommer inte till skott eller somnar istället. flyter in i musiken och vaknar till verkligheten flera timmar senare. min tid, vart tar dne vägen? en flod som inte kommer tillbaka.
Och någon stressar mig och säger att det är slöseri. att jag har bättre att göra. visst några dagar får man slappa. men när dte blir en vana? hur gör man då? tar sig i kragen? lättare sagt än gjort.

Vill inte/kan inte.

Det är många som...

2006-04-17T21:06:00.000+04:00

...läser den här bloggen. Så skriv nått för tusan!

Är det världen...

2006-04-12T19:28:00.000+04:00

eller bara jag? Kanske håller jag på att bli gammal, men det stör mig något otroligt varje gång man på tunnelbanan, gatan whatever, träffar på en fjortonårig brud med shoppingkassar som släpar i marken och ett vokabulär som inte omfattar mer än grummliga opersonliga utstörningar som när det når verkligeheten dessutom är svårförståliga och grammatiskt inkorrekta. Kläderna är två storlekar för små, sminket måste skäras bort med rakhyvel varje kväll och allt som någosin skulle kunnas liknas med medveten intelligens är så långt bortflyget att det upphört att finnas till och med i idevärlden.

Och det värsta är väl egentligen att de skyller på alla andra. På samhället, på killarna ovs. När ska tjejer börja ta eget ansvar och inte bara skjuta ifrån sig ansvaret för sin egen situation? Trots att de egentligen vet bättre.
För jag vet att tjejer vet bättre. En sak som jag aldrig kommer tappa hppet om.

There is a Spoon!

2006-04-11T02:47:00.000+04:00

Försett mig på film, igen. Alltså sett för mycket (om det är möjligt) inte försett mig med dem. För tillfället härskar Dog Soldier som obsession. Cuz there is a spoon!
Dagen har gått i ömsom töcken, ömsom har jag ballat ur och varit i jobbigaste laget. Kanske borde jag sova nu, för att ta igen all missad sömn, men icke. Nea har just gått, och jag måste lyssna lite på musik och skriva en hel del innan jag sover. I morgon ska jag laga cyklar och bannemig dricka en öl eller tio.

Nästa dag:
Ingen öl. bannemej. Men jag har varit på Ikea! Och kommit tomhänt därifrån, jag är inge bra på att storhandla.
Det är sådär sent igen, undrar varför man inte går och lägger sig när man borde. Men natten har så många höjd punkter, med sin tystnad och ensamhet. Den ät mysig, och väldigt privat.
Och lite obehaglig... eller kanske det beror på alla skräckfilmer jag sett? jag kanske ser ut som en hårding, men jag har en alltför livlig fantasi för att inte vara rätt harig.

Såg Prinsessan Mononoke ikväll. Japansk manga tenderar att handla om konflikten människans natur vs livet och naturens balans. Och det slutar inte alltid bra. För det gör det inte alltid. men det är en intressat vinkel av dagens värld. För det som händer i världen är precis samma sak som händer i filmen, fast i där i mer bildlig film. Vi håller på att slå ihjäl naturen och livet och vi låter hatet styra oss alltför mycket. Det är som en demon som tar över, och på ett sätt dör man, man upphör att vara människa.
Alexander Lloyd skriver om samma sak i Den Svarta Kitteln. Läsvärd bok, som satan.

i morgon ska jag ha en riktig soffdag, rent teoretisk i alla fall. Jag ska tvätta, handla, träna, städa, sen kommer mamma hem och sen ska jag se på Black Book med nära och kära. Jag känner ätt ocfta att jag måste få utrymme för att bara vara ifred. Så, det ska jag vara i morgon.

Lovens alla lyckor och måsten

2006-04-09T04:38:00.000+04:00

Världen är lite rund i kanterna. Berusad av utmattning och lättöl kommer jag hem och smäller igen dörren. Allt känns lite främmande nu, när jag varit i en helt annan värld de senaste timmarna. Varit en helt annan person. Det är skönt att kliva ut skorna och gå med andra fötter, känna med andra tår. Och jag känner att jag äntligen fått lite inspiration att skriva med. Första gången på länge.
Så jag slår mig ned vid datorn med musik i bakgrunden. Ikväll har jag kännt av komplexiteten med att vara människa. Det krävdes att jag skulle skapa en ny för att se hur stort och svårt det var. Så mycket och så många sidor. Inte konstigt att man tycker det är svårt ibland.

Jag har lov nu. Välförtjänt enveckaochendags-lov, efter en tid av total stress och fokusering på plugget. fats det släpper inte nu. måste skriva under lovet och fixa och dona. Men det kirrar sig. Framför allt vill jag ha ett sånt där supertokkul lov så att jag kan känna mig nöjd när jag väl ska tillbaka till skolan.
Jag har en lite lista på vad jag vill hinna med. Köpa nya möbler på ikea, fixa bankkonto, kanske ID också? Träffa alla de som jag inte hunnit träffa den senaste tiden, supa mig stupfull, kanske spy, kyssas med nån som helst ser ganska bra ut, och såklart (alla dessa måsten) måste jag plugga.

Ibland känns det som om jag hade hjärtat i en handen och höll ut det för hela världen att beskåda. Alla kan se det, hyckla det, dissa det eller älska det hur mycket de vill, och jag bryr mig inte om vilket. Jag älskar mig och de jag älskar älskar mig tillbaka, varför ska jag bry mig om vad resten av världen tycker? Det spelar ingen roll hur mycket de ser, vad de säger eller tycker i tysthet spelar ingen roll alls.
Den senaste tiden har jag gått runt i nått sorts lyckorus. Just idag tonades jag ned och orkade inte längre. Min intigritet tog överhand och jag ville helst inte bli störd. Jag måste tillåta mig att vara inte perfekt jämt, ingen orkar hela tiden, ingen är perfekt. But im damn close.

Long gone

2006-03-30T21:10:00.000+04:00

jag har en tendens att försvinna ibland. Vägen tillbaka är alltid svårast. Men jag väver in mig i dagdrömmar och kopplar helt bort verkligheten. Tycker bara att de flesta stör.
Sånt här händer speciellt när jag obsessar nått. Jag har mina faser, vad det gäller allt tror jag. jag snöar in mig och får inte plats med nått annat för stunden. Så sitter jag där med mina ältande tankar och fluffiga dagdrömsmoln. och jag får ingenting gjort, så tillslut har jag massa ogjorda läxor, massa oträffade vänner.
Men, WTF mate. är det inte värt det? Att få drömma sig iväg ibland, och sluta bry sig. Är dte inte så fantastiskt skönt att kunna befinna sig nån annan stans, när man vill.

Dygder

2006-03-22T19:54:00.000+03:00

En del av ett skolarbete, jag blev lite take-away när jag skrev det....

Dygder

När jag var liten tyckte jag inte ens om ordet. Dygder. Smaka på det, så stelt och torrt. Det är inte förr än de senaste åren som jag verkligen fattat vad det egentligen betyder, kanske har jag blivit mer ödmjuk.
Dygder är ett förhållningssätt. Människan är nämligen varken god eller ond i grunden, men vi har något sorts val. Jag gillar inte att använda termer som just gott och ont när det kommer till människor, saker är alltför komplext för att kunna beskrivas så svart och vitt.
Dygder finns där som stolpar, vägvisare för att vi ska kunna hitta ett sätt att bete oss vänligt mot andra och mot oss själva. Oftast kallar man någon som uppfyller många av våra dygder en god människa.

Det är också en väg mot harmoni.
För att hitta lugn och må bra. Parzival handlar mycket om det också. Allt man gör får ju konsekvenser, och mycket av Parzivals handlande får fruktansvärda konsekvenser. Man måste lära sig balansera. Och de riddardygder han får lära sig kan han använda för att komma i balans med sig själv och världen.
I grund och botten handlar sagan om att bli vuxen och hur viktigt det är att bry sig. Jag kan känna igen mig i mycket som händer. Framför allt det sista steget, när Parzival slåss sin

sista strid och svärdet sprittas och hans bror säger att parzival ju egentligen slåss mot sig själv. Just det där ögonblicket har jag upplevt. För jag har slagits en del mot allt och alla, mot saker som jag inte velat, för att det känts obehagligt och för att jag inte velat. Och alltid har det strulat till sig. Men plötsligt en gång bara insåg jag att jag aldrig kommer lösa någonting, och att det är jag som står i vägen, att det är jag som mår dåligt, och att det är mig själv jag slåss mot. Och då la jag av, och då blev jag vuxen. Eller, i alla fall, vuxnare.
Folk som man säger aldrig växer upp är kvar där nere, i sandlådan, utan perspektiv på sig själva, ständigt obekväma med sig själva men oförmögna att se till andras behov. Att bli vuxen innebär ju också att sluta bara tänka på sina behov utan även ta in andra som faktisk lever runt omkring en.

Åter till dygder. Kom lite på ett sidospår där.
I parzival finns det ett par riddardygder. De är:
Höviskhet
Kyskhet
Mildhet
Trofasthet
Måttfullhet
Omsorg
Skamkänsla
Blygsamhet
Ihärdighet
Ödmjukhet
Tålamod
Minne (som är en form av högre, ömsint och trofast kärlek)

Så vad handlar det här om?
Kyskhet har en väldigt praktisk funktion, man hade inga preventivmedel under medeltiden, så folk fick ta det lugnt så att det inte blev utomäktenskapliga barn, sånt kunde ställa till det för kvinnan i fråga, eller för många barn så att man inte hade råd att ta hand om dem.
Alla de andra är i princip egenskaper som handlar om att se till andra, ta det lugnt och inte bara hävda sig själv. Chilla, helt enkelt. Vara laidback och schyst.
När jag var yngre avskydde jag också ord som skamkänsla och gudsfruktan. (ja, jag var en mycket envis och stolt flicka.) Och visst användes Gudsfruktan av kyrkan. Men gudsfruktan kan vara respekt inför livet själv. Man gör inte vad som helst. Det är en moralisk förhållning till egentligen erkännandet av någonting som är mycket större än en själv, typ livet, eller gud eller jorden och så vidare. Vad som än passar en bäst.

I min klass hade vi fler dygder än vad riddarna hade:
Tacksamhet
Taktkänsla
Lyhördhet
Generositet
Hänsyn
Pålitlighet
Ärlighet
Godhet
Humor
Finurlighet
Förmåga att ta kritik
Måtta
Respekt
Mod
Tolerans
Empati
Optimism
Självkänsla
Skepsis
Ödmjukhet
Närvaro

Alla de här sakerna är sånt man gillar hos folk. Om man upptäcker att någon är pålitlig kommer man att uppskatta henne för det. Och de handlar åter igen nästan enbart om att visa andra och en själv respekt. Respekt finns till och med på listan. Många av de olika skulle kunna skrivas ihop, och tex ödmjukhet skulle kunna vara en överskrift till hänsyn, respekt och förmåga att ta kritik.

Det känns som om så mycket är bortglömt nu. Respekten, ödmjukheten. Kanske anses det vara förlegat, passar inte den moderna framgångsrika människan. Men det är inte att ta fram det bästa hos människor.
Fast det beror ju på vad man vill. Jag känner vissa som anser att framgång och evolution är viktigare än världens välstånd.
Men jag tror att vi skulle utvecklas även om vi taggade ned lite och tänkte efter, fast utvecklas åt ett annat håll.

Dagen människa är ingen bra människa, inte enligt dygderna. Vi respekterar inte livet och vi dyrkar bara oss själva och vår inbillade storhet. Vi tror att vi är större än livet själv. under medeltiden hade vi alla hamnat i helvetet, så att säga.
Jag vill inte men jag måste använda ordet; ondska. Det finns så mycket ondska i människan. Vi är ställda på knivseggen mellan ont och gott och får välja själva vilket håll vi vill ramla åt. Men det är också det vackra med människan. Vi har det fria valet.
Därför har jag mina egna dygder, som man måste klara av för att i min värld kunna kalla sig människa.
Man måste välja, framför allt. Och välja innebär att tänka. Man måste tänka efter. Inte bara göra eller följa med, bara döda fiskar flyter med strömmen. Men det är en första och främsta ansvar. Välja. Först när man valt kan man ta till sig dygder eller bryta dem.

Saknad, Avsaknad.

2006-03-07T22:50:00.000+03:00

Jag trodde jag var över allt det här. Allt fnulande och grubblande när nätterna blivit sena. Jag hade det så bra figured-out. En perfekt bild av vad jag ville vara. Så många föreställningar som inte passar in, som växlas dag för dag. Alla svarta och vita sidor, och avsaknaden av gråskalor. För mig är det det ena eller andra. Och jag kan inte bestämma mig.

Och fortfarande känner jag mig så ensam till och från, trots att mina vänner bara är ett telefonsamtal bort.
Men hur ska någon kunna älska en när man inte själv är säker på vem man älskar i sig själv? När man har så mycket sidor, önskingar och föreställningar att skizofreni inte ligger mer än armlängder bort?

Jag tappar kontrollen ibland. Tappar kollen. Vem var jag nu igen och vem ville jag bli? Då är det jobbigt bara att svara ja eller nej på en fråga. När man känner att man är tom på inspiration och knappt ens orkar tänka efter vad man vill. Vad vill jag egentligen? Och framför allt, Vem vill jag vara, om jag får bestämma, känna efter och inte bry mig om vad andra förväntar sig?
det är vad jag måste göra, känna efter. Härma träden och skaffa djupa rötter och inte dras upp så lätt. Just nu känner jag mig som en liten planta med bara ett par trådar som håller mig kvar på jorden.

Jag kan bli så trött på mig själv, eller snarare avsaknaden av mig. För när förväntningarna blir för stora dunstar orken att vara nån alls bara bort.
Fast det är ju mina förväntningar, min rädsla att inte bli älskad.
jag hade ju ett självförtroende. Så Vart tog det vägen?

a world gone bad

2006-03-07T19:48:00.000+03:00

Jag gapade och kunde inte svara först.
va? frågade jag sen.
jo, sade hon, i USA har de konservativa fått igenom ett förbud för all sorts abort, även våldtäckter och insestfall.
Jag hade liksom inget att tillägga. Nu blir jag aldrig mer förvånad eller besviken. De tar luften från mig, med sin dumhet, sin arrogans och ignorans. För världen har gått åt helvete, som en långsam släntring ned i förfallets ruin.

Det är inte ok. Och först nu slog det mig hur sjukt allt är. Att de som våldtar är de som kommer lidrigast undan, jämnt. Det är de våldtagna som straffas för livet. Speciellt nu.
Och nu bråkas det i Europa, några vill införa samma lag här. Och nu svälter folk i afrika, och i indien klaffsar arbetare runt med kemikalier upp till knäna, och nån anna stans våldtas småbarn för att nån tror att de ska bli av med AIDS.

Med de som är verkligen värst är de vanliga människorna. Jag tänker inte gå ut mer idag, för jag äcklas av dem. Ända sedan Linda berättade om abortlagen, kände jag äcklet växa som en böld på mitt hjärta. och dne gör ont.
Det gör så jävla ont när folk vänder sig om från tiggare som ber om pengar, osynliggör utslagna för att de själva inte har mog nog att säga nej, jag har inga pengar. Eller för att det i vårt morderna jävla idividualistiska Sverige är ansett lite naivt, nästan dumt att ge pengar till uteliggare. Sköt dig själv och skit i andra, världens sämsta regel.
Varför är snällhet så dumt? Varför är det fel att ta hand om varandra, visa värme för de som faktisk lever omrking? Istället ska vi isoleras till våra små lägenheter och hålla oss till de våra. Inte kontigt at fler än någonsin förr är ensama.

The kids arent alright, säger the off spring. Nej det är de inte. För de arbetar för slavlöner i en fabrik i kina och de säljs som prostituerade i väst. Och Madonna särar på benen i sina videos och var enda jävla brud säljer sig själv som ett litet fint paket, klätt i topp och sting. I tidsenlig anda.
Det ligger ju i att ingen säger ifrån, man blir upprörd först men efter ett tag slutar man bry sig. Ingen orkar, eller vad det nu är, andra dåliga ursäkter. Det finns fan inga ursäker för att inte bry sig.

Its a world gone bad, baby. Jag vill helt lägga mig under täcket att blunda. men det gör jag inte, för varken jag eller världn växer och blir bättre av det. Mod vänner mod.
I morgon är det 8 mars, så ut på blockadera.

Köp en personlighet.

2006-03-06T19:41:00.000+03:00

det kliar liksom i fingrarana. Jga vet ju hur bra det känns, att bara få glida in i närmaste butik och svulla. Hålen i plånboken bränner. men känslan av lyx och tillfredställelse tar över, så jag shoppar vidare i jakt på den perfekta outfitten.

Varför då?

Jag kan inte låta bli att analysera mera. För nu har det blivit ett problem. Mitt klädberoende, eller snarare mitt beroende av att köpa nya kläder har gått ett steg för långt. Varför? Det kan inte bara handla om skönhet och estetik?
handlar det inte också om självbild? jag försöker köpa mig ett annat sätt att se på mig själv. Och bli spännande och cool genom att alltid vara den som har nyast och snyggats kläder. den snygga bruden. Det är som om man gömer sig bakom sina kläder, sin stil.
Plötsligt känns det inte så konstigt. Det är inte själva köpandet, utan vad man blir av det nya. varje litet plagg är en påfyllning, men en påfyllning som tyvärr snart tar slut och så är man lika tom igen. Då måste man fylla på mer. Igen, och igen. och igen.

det är faktisk ett problem nu vänner. För jag lägger ut påtok för mycket pengar på kläder och utseende. Smycken, småprylar, skor. Jag älskar det, men inte ångesten jag får av att pengarna rullar. Av att alltid snåla i andra aspekter.

jag har varit ganska pojckflickig som liten, om dte nu finns nått sånt. Vill säga, jaf hade inte kjol och jag lekte orch. Är dte kanske dte jag försökt bli av med. Med mina höga klackar och urringade tröjor? Försöker ändra mig till en såndär "riktig tjej" som ser snygg ut, inte trashig och slarvig. Som om jag försöker tvinga in mig i en mall av påhittad kvinnlighet. Fy fan. Jag Hade en drömbild jag ville uppfylla och kämpade väldigt hårt, men var det mina eller kanske andra idela som bestämde?

Lösningen får vara enkel. Som att sluta röka. man slutar helt enkelt. Slutar ställa krav på mig att bli nån annan. Slutar köpa mig en personlighet.
Så var det med det.

Avbefolka världen.

2006-03-02T18:18:00.000+03:00

99% av världens befolkning är inte värda besväret. Efter en sen natt med konsert och klubb känner jag mig trött på hela världen. Trött på allt snack, på de som alltid måste berätta hur många kändisar de känner, som ska kunna allt och ofta och gärna talar om det för dig. nej, jag vet inte mindre. Nej, jag är inte imponerad. Nej, jag vill inte prata. Finns dagar när jag bara sätter på mig hörlurarna och tjurar.
Att det ska vara så svårt. Säg hej, bara presentera dig, sluta försök hävda dig och snacka massa skit. jag bryr mig väl fan inte ifall du träffa kent eller Cradle? hur många konserter du varit på, vilka klubbar du e VIP på och alla stjärnor du träffat är ändå bara människor.

Ska det va såhär drar jag mig hellre undan. det finns en bättre verklighet, för så länge den grå massa inte kan bekräfta sig själva orkar jag inte med. Jaså, det var det året? skit samma, jag var inte där. och jag bryr mig inte om du var dte heller. jag vill inte bekräfta dig, jag vill inte fylla i dina hål, det är ditt problem inte mitt problem. Så länge du inte lyssnar på mig tänker inte jag lyssna på när din bristande självkänsla talar.

Romantisering av ett annars vanligt liv.

2006-02-18T23:46:00.000+03:00

Har man läst "Bovary" har man läst om mig. Jag är Eva, förläst på romantisk litteratur och inte alls verklighetsanpassad. Jag spederar så mycket tid att drömma mig bort at jag ästa glömmer att jag egentligen är här. Jag tror det är sjukligt, jag tror jag kommer påverkas. Jag kanske tappar fokus och kontakt med verkligheten och slutar på mentalsjukhus.

Men det är jobbigt också. Att vara drömmare. Att vara känslig som jag är. Att bry sig och vara lättstörd. Det borde finnas samhällen för oss som inte har så mycket skal, som inte skyddar oss så mycket.
Men vadå? borde jag typ läsa mer verklighetsbaserad litteratur och titta på draman, istället för si-fi och sagor? Det är ju jag, jag har alltid varitsån. Kan man kombinera Streetsmarthet med verklighetsfrånvändhet? Jag orde i alla fall lära mig det, det kanske skulle bättre på mitt självförtroende.

Har ni hört den förr?

2006-02-18T19:20:00.000+03:00

För två dar sedan trodde jag att jag skulle dö.

Men när jag sedan insåg, att så farligt är det inte tänkte jag att jag istället skulle ta tag i saker. Så jag har börjat skriva. För att det är skönt, för att öva mig och för att det är väldigt roligt.
Bloggen skaffade ag mig för länge sedan men eftersom jag lider av konstant prestationsångest när det gäller mitt skrivande kom jag mig aldrig för att börja. Det ska vara perfekt, en perfetkt början och ett intressant innehåll. Men nu skiter jag i det. Det får vara hur jävla banalt det vill, och jag med, så länge jag skriver nått.

Pappa lagar mat ikväll. Inte för att jag egentligen bor hemma, utan för att jag inte har några pengar. Inga alls. Lånade 18 spänn av Stephan för att kunna spela lite biljard. Och kväll ska jag titta på när mina vänner dricker öl. Det är dyrt att bo hemmifrån, men nästa månad får bli lite mer planerad, dessutom jobbarjag extra i veckan och får nog ihop lite mer pengar.

London händer den andra eller tredje. På andra sidan det där vattnet bor Sofia och dit ska jag och min rökande flickvän. Tour a la Sex and the ciry. Varför är glamur och shopping ett så skönt konsept, man vill bara drunkna i käslaav att ha för mycket pengar och för mycket fritid, och sedan dra hem till hotellet och ta ett bubbelbad. Men det händer ju inte. Jag har inte ens fem tusen för de där fyra dagarna. Inget bubbelbad och inte heller nått lyxhotell. Men lite shopping ska det bannemej bli av.

Ok, jag lovar. jag ska komma igång med mitt liv. jag ska börja träna och skriva och plugga och ringa tillbaka till folk och fixa och dona. Har ni hört den förr?